— 154 —
en af kungens favoriter, herr de Saint-Luc, men tack vare hertigens inflytande hade herr de Monsoreau likväl afgått med segern.
— Det var verkligen förvånande för oss alla, sade Bussy.
— Han meddelade mig sin triumf i tydlig förhoppning, att den skulle påskynda mitt samtycke till giftermålet, men han framställde inga påståenden, utan afvaktade händelsernas gång. Jag å min sida började hoppas, att om hertigen trodde mig vara död, så hotades jag ej längre af någon fara, och jag kunde då måhända bli fri från min förbindelse till grefven.
En vecka förflöt utan att någonting inträffade mer än att grefven gjorde ett par besök, lika kyliga och vördnadsfulla som förut, men också lika skräckinjagande genom hans egendomligt behärskade uppträdande.
Äfven denna söndag gick jag i kyrkan och intog samma plats som förra gången. Då man känner sig säker, blir man lätt oförsiktig. Under bönen gled min slöja åt sidan, utan att jag märkte det förrän Gertrude grep mig i armen. Jag slet mig med möda ur en brinnande, andäktig bön för min far, lyfte upp hufvudet och såg mig omkring helt mekaniskt. Med den största förskräckelse varseblef jag midt framför oss hertigen af Anjou; han stod lutad mot en pelare och slukade mig med ögonen. Bredvid honom stod en ung man, som snarare såg ut som en förtrogen än som en tjänare.
— Det var säkert hans lutspelare Aurilly, sade Bussy.
— Jag tror verkligen att Gertrude sedan sade, att hans namn lydde så, sade Diana. Nå, jag drog hastigt slöjan för ansiktet, men det var för sent. Hertigen hade redan sett mig, och om han också inte kände igen mig, så föreföll likväl likheten med Diana de Méridor honom slående, det såg jag. Hans forskande blick hvilade fortfarande på mig och jag kände mig så illa till mods, att jag steg upp och gick mot dörren. Men där fann jag honom före mig, han hade doppat sina fingrar i vigvattnet och räckte skålen till mig. Jag låtsade emellertid som om jag ingenting hade märkt och fortsatte min väg ut ur kyrkan.
Men utan att se mig om, visste jag, att man följde efter oss. Om jag hade haft någon kännedom om Paris, så kunde jag ha fört hertigen på villospår i fråga om min bostad. Men jag hade aldrig gått längre än till kyrkan, jag hade ingen väninna, hos hvilken jag skulle ha kunnat uppehålla mig en enda kvart — jag hade blott en enda försvarare, och honom fruktade jag som en fiende.
— Ack, min Gud! Hvarför kunde inte försynen eller slumpen föra mig i er väg litet tidigare! suckade Bussy.
Diana gaf honom en tacksam blick.
— Förlåt, att jag afbröt er! tillade Bussy. Och ändå förgås jag af otålighet att få höra vidare.
