— 160 —
— Och jag har ju fått ert löfte?
— Ja!
— Har jag påmint er därom en enda gång?
— Nej.
— Och ändå — när omständigheterna tvinga er att välja mellan en aktad ställning och vanäran — ändå föredrar ni att bli hertigens mätress framför att bli grefve de Monsoreaus hustru.
— Det har jag aldrig sagt, herr grefve.
— Men för himlens skull, så besluta er då!
— Jag har beslutat mig.
— Att bli grefvinna de Monsoreau?
— Ja, hellre än att bli hertigens mätress.
— Såå? Alternativet är ju smickrande för mig!
Jag teg.
— Nå, det betyder ingenting, sade grefven. Gertrude måste uppehålla hertigen med fagra löften till om tisdag, sedan få vi se!
Dagen därpå gick Gertrude ut som vanligt, men hon såg inte till herr Aurilly. Hans uteblifvande oroade oss nästan mer än om han hade infunnit sig. Gertrude gick ut ännu en gång, endast för att få tillfälle att träffa honom, men han syntes fortfarande inte till. Och hennes tredje försök var lika gagnlöst som de föregående.
Jag skickade henne till herr de Monsoreau. Men han hade redan rest, utan att man visste hvart.
Vi voro nu totalt ensamma och öfvergifna, och vi kände endast alltför väl vår maktlöshet. Jag började inse, att jag hade varit orättvis mot grefven.
— Å, madame! utbrast Bussy, tala inte så! Det ligger någonting under hela hans uppförande, någonting som säkert skall bli klart för oss med tiden!
— Kvällen kom — den förskräckliga kvällen! Jag hade fast beslutat att aldrig falla lefvande i hertigens händer, och därför hade jag väpnat mig med denna dolk, som jag ville sticka i mitt bröst i hertigens åsyn, så snart han eller hans handtlangare försökte bruka våld mot mig. Vi reste barrikader i våra rum, ty där fanns ingen rigel innanför porten — en nästan otrolig försumlighet! Vi dolde lampan så väl som möjligt och ställde oss på vår vanliga observationspunkt.
Allt förblef lugnt och stilla ända till klockan elfva. Men då kommo fem män ut från rue Saint-Antoine, rådslogo en stund och gömde sig sedan i prånget invid hôtel des Tournelles. Vi darrade af förskräckelse, de hade naturligtvis kommit dit för vår skull. Men en hel kvart förgick utan att de rörde på sig.
Då upptäckte vi plötsligt två andra, som kommo från rue Saint-
