— 168 —
Jag tvekade ett par ögonblick. Ja, oaktadt min fars bref, oaktadt det löfte jag gifvit och den öfverhängande rysliga faran tvekade jag ändå! Och om de båda männen inte hade varit där nere …
— Jag olycklige! utropade Bussy. Mannen i kappan var jag — och den med lyktan var doktor Rémy — den unge kirurgen, som ni förut hade låtit hämta …
— Var det ni? utbrast Diana bestört.
— Ja, det var jag! Mer och mer öfvertygad om, att mina minnen voro verklighet, försökte jag återfinna huset, där jag varit, rummet där jag hade legat, och ängeln, som hade visat sig för mig. Jag olycklige!
Bussy tycktes förkrossad af det hårda öde, som hade begagnat honom som redskap till att förmå Diana att ge sin hand åt grefven.
— Och ni är således hans hustru? frågade han häftigt.
— Ja, sedan i går, svarade Diana.
Det uppstod en ny tystnad, hvarunder bådas pulsar flögo med ilande fart.
— Men säg mig hur ni har kommit hit? frågade Diana. Hur kan ni befinna er här i huset?
Bussy visade henne nyckeln.
— En nyckel! utropade Diana. Hvar har ni fått den?
— Gertrude hade ju lofvat hertigen att han skulle bli mottagen här
