— 176 —
Men Chicot svarade ej. Han låg på sina båda knän och framsade med hög röst följande bön, hvaraf kungen ej förlorade ett enda ord.
— Gode, rättfärdige Gud! Här är den plats, som jag aldrig skall glömma — här har jag uthärdat det svåraste lidande, om icke för dig, o Gud, så för en af dina skapade varelser! Du vet, Herre, att jag aldrig har nedkallat hämnd öfver herr de Mayenne eller hans verktyg Nicolas David. Nej, Chicot har väntat, Chicot har tålt sig i sex långa år, däraf ett skottår, och icke ens kräft någon ränta på sin fordran. Och nu beder jag dig, Herre, att jag måtte kunna ha tålamod ännu ett år till, ty enligt kung Henris lånereglemente fördubblas ett kapital genom ränta på ränta efter sju år, och då bli herr de Mayenne och Nicolas David skyldig mig så mycket oskyldigt sargadt kött och utgjutet blod, att deras eget knappt räcker till, utan de få göra konkurs. I Guds Faders och Sons och den helige Andes namn, amen!
— Amen! upprepade Henri.
Chicot lutade sig ned och kysste jorden, till stor förundran för åskådarna, som icke begrepo det ringaste af hela detta uppträde, och han återtog sedan sin plats i åkdonet.
— Hör på, mäster Chicot, sade kungen, som ehuru han sedan tre år tillbaka hade låtit beröfva sig en massa prerogativ, likväl ansåg sig ha rättighet att först få veta allt, hvarför rabblade du den där långa, besynnerliga litanian och slog dig för bröstet framför det där huset?
— Sire, svarade narren, det är med Chicot som med räfven — han luktar så länge på stenarna, där hans blod har flutit, tills han slutligen får tillfälle att krossa sina fienders hufvud på samma plats.
— Jag hörde, att Chicot i sin bön nämnde hertigen af Mayenne, sade Quélus, och jag vill slå vad, att hans litania hade afseende på den bastonad, som hertigen en gång lär ha låtit honom undergå.
— Alldeles riktigt, sade Chicot.
— Du kan gärna berätta den historien, sade kungen.
— Må vara! Just i det där huset hade Chicot en gång i tiden en älskarinna; god, vacker och aristokratisk. En afton, då han besökte sitt hjärtas dam, hade en viss svartsjuk prins låtit omringa huset. Chicot blef fasttagen och pryglad så obarmhärtigt, att han, sedan han slitit sig lös, skyndade ut på balkongen och hoppade därifrån ned på gatan. Och som det var ett mirakel att Chicot inte miste sitt lif den gången, brukar han hvarje gång han passerar denna plats falla på knä och bedja samt tacka Gud för att han beskyddade och bevarade mig.
— Du fick då grundligt med stryk, min stackars Chicot?
— Väldigt! Men hvad gör det? Se du till att du betalar dina skulder, min lille Henri — jag skall nog betala mina!
Henri tyckte i allmänhet icke om, att man talade om hans kusin
