— 177 —
hertigen af Mayenne. Chicots sista tilltag hade gjort honom helt allvarsam, och man färdades ända till Bicêtre utan att konversationen åter ville komma i gång.
Färden från Louvren till Bicêtre hade tagit tre hela timmar, och de mest optimistiska bland sällskapet räknade ut, att man skulle hinna fram till Fontainebleau dagen därpå på kvällen, då däremot pessimisterna erbjödo sig att hålla vad om att framkomsten ej skulle ske förrän vid middagstiden dagen därefter.
Chicot förklarade att man aldrig skulle nå sitt mål.
Sedan kortegen hade lämnat Paris bakom sig, rörde den sig med större hastighet. Förmiddagen var ganska vacker, det blåste ej fullt så häftigt som förut och solen hade ändtligen lyckats tränga igenom skyarna.
Klockan tre på eftermiddagen kom det kungliga tåget till de första murarna i Juvisy. Från denna punkt såg man bron öfver Orge och det stora värdshuset Cour-de-France, hvarifrån stekos och köksbuller gladeligen spreds i en vid omkrets. Chicot vädrade snart den aptitretande doften. Han lutade sig ut genom fönstret och såg utanför värdshuset en hop män insvepta i kappor, bland dem en kort och tjock gestalt med bredskyggig hatt, som dolde hela ansiktet. Så snart den kungliga kortegen kom i sikte, skyndade männen in i värdshuset.
Men den lille tjocke hade icke kommit in så fort, att icke hans därvaro väckte Chicots uppmärksamhet. I samma ögonblick som den korpulenta gestalten försvann inom dörren, hoppade narren ned ur det kungliga åkdonet, begärde att få sin häst af pagen som förde den vid tygeln och lyckades manövrera så i den tilltagande skymningen, att han gömde sig för kortegen, som fortsatte till Essonnes, där kungen ämnade hvila öfver natten. När de sista ryttarna hade försvunnit ur sikte och bullret från kungens åkdon hade dött bort i fjärran, kom Chicot fram från sitt gömställe, red en omväg rundt slottet och begaf sig till värdshusets ingång, som om han kom från Fontainebleau.
När han red förbi fönstret till skänkrummet, kastade han en blick dit in och såg till sin förnöjelse, att männen ännu voro kvar, äfven den lille tjocke, som han hade hedrat med sin synnerliga uppmärksamhet. Men Chicot tycktes ha något skäl att önska, att han själf icke skulle bli igenkänd af nämnda person, ty han gick icke in i samma rum som de andra, utan lät servera sig en flaska vin i rummet midt emot, där han satte sig så, att ingen kunde gå ut utan att han måste se det.
Chicot hade försiktigtvis valt en plats i skuggan och därifrån kunde han se in i det andra rummet ända fram till kakelugnen. Där satt den korte och tjocke på en pall midt i den flammande brasans sken, utan en tanke på att någon försiktighet kunde vara af nöden.
— Jag misstog mig inte, kan jag se, tänkte Chicot, och det tycks som jag skulle ha vädrat hans närhet, då jag gjorde min bön för en
