— 183 —
— Det ser ni väl, broder — jag superar, svarade Gorenflot med djupt vibrerande stämma —
— Kallar ni det för att supera — ni, broder Gorenflot? Spenat och ost! Aldrig har jag sett maken! utropade Chicot.
— Fastan har begynt, och vi måste tänka på vår eviga välfärd, broder — låt oss tänka på den! svarade Gorenflot i näston och lyfte andäktigt sina ögon mot taket.
Chicot såg helt förbluffad ut. Hans min utvisade, alt han mer än en gång hade sett Gorenflot fira fastan på helt annat sätt än nu.
— Vår eviga välfärd? upprepade han. Och hvad tusan har vatten och grönsaker att göra med den?
— Du skall hvarken äta kött på onsdag eller fredag, sade Gorenflot.
— Ni har väl ätit en sen och grundlig frukost?
— Jag har inte frukosterat alls, broder, svarade munken med ännu värre näston än förut.
— Å, är det bara fråga om att tala i näsan, sade Chicot, så kan jag nog täfla med all världens munkar. Men om ni inte har frukosterat, fortsatte han snörflande i näsan på det mest öfverdrifna sätt, hvad har ni då haft för er?
— Jag har utarbetat ett tal.
— Hvad skulle det tjäna till?
— Jag skall hålla föredrag i klostret i kväll.
— Ett tal där i kväll — det var då löjligt, tänkte Chicot.
— Och jag får nog tänka på att skynda mig, fortfor Gorenflot i det han förde den första skeden af sin nya blandning till munnen. Mina åhörare bli kanske otåliga.
Chicot tänkte på det oerhördt stora antal munkar, som hade begifvit sig till klostret, och på att hertigen af Mayenne sannolikt befann sig bland dem. Och han undrade inom sig, huru man kunde ha valt broder Gorenflot, hvilken aldrig hade utmärkt sig för någon vältalighet, att predika inför prinsen och det talrika auditoriet.
— Bah! sade han. Huru dags skall ni predika?
— Nio eller half tio, broder.
— Godt! Då fattas det ännu en kvart. Ni kan mycket väl kosta på mig fem minuter, Det är mer än en vecka sedan vi hade nöjet att få äta middag tillsammans.
— Det är inte vårt fel, och vår vänskap har inte lidit något afbräck därigenom, dyre broder. Er syssla har kvarhållit er hos vår store konung, den Gud måtte bevara — och minå plikter ha hållit mig vid bönen. Det är således inte underligt att vi ha varit skilda.
— Nej, sade Chicot, men jag tycker, att vi därför ha så mycket större skäl att vara glada, när vi nu ändtligen ha träffats igen.