Den här sidan har korrekturlästs
— 184 —
— Jag gläder mig också — alldeles förskräckligt, sade Gorenflot med den ömkligaste uppsyn i världen. Men det hjälper inte, jag måste ändå gå min väg.
Han gjorde en rörelse för att resa sig.
— Ni skall väl åtminstone äta upp gräset där, sade Chicot och tvingade honom att sätta sig igen genom att lägga sin hand på hans axel.
Gorenflot såg på spenaten och drog en djup suck. Därefter kastade han en blick på det svagt färgade vattnet och vände bort hufvudet.
“Broder Gorenflot, supera på fem minuter!”
Chicot såg, att det nu var lämpligt att begynna attacken.
— Kommer ni ihåg den där lilla middagen vi åto tillsammans sist? sade han. Det var — hm, ja det var vid porte Montmartre, ni vet — just medan vår store konung Henri III gisslade sig själf och lät gissla
