Den här sidan har korrekturlästs

— 185 —

de andra, åto vi stekt and och kräftpastejer och drucko ett härligt Bourgogne.

Gorenflot slickade sig om munnen med ett melankoliskt leende.

— Hvad tyckte ni om det vinet? sade Chicot.

— Det var godt, svarade munken, men det finns bättre.

— Det påstår också värden här! Han sade härom kvällen, att han har femtio flaskor i sin källare af en ypperlig sort, och i jämförelse med den skall bourgognen vid Montmartre vara bara skräp.

— Det är verkligen sant, sade Gorenflot.

— Sant? utbrast Chicot. Och ni kan ändå sitta här och dricka färgadt vatten, när det finns sådant vin i närheten! Uff!

Chicot tog bägaren och slängde ut dess innehåll öfver golfvet.

— Allt har sin tid, broder, sade Gorenflot. Vin är godt, när man inte har annat att göra sedan man har druckit det, än att tacka Gud för att han skapat drufvan. Men när man skall hålla tal, är vatten bättre — om också inte just för smaken.

— Prat! sade Chicot. Jag har också ett tal att hålla, men jag kommer för min del att begära en flaska af det goda vinet. Hvad råder ni mig att äta till det, Gorenflot?

— Inte grönsaker, sade munken, det är dålig mat.

— Uff! utbrast Chicot, i det han tog Gorenflots tallrik och förde den till näsan, uff!

Han öppnade fönstret och kastade ut både spenaten och tallriken på gatan.

— Mäster Claude! ropade han.

Värden hade förmodligen hållit sig i närheten. ty han kom ögonblickligen in.

— Gå efter två flaskor af det där vinet ni hade, som skall vara så ypperligt, sade han till Bonhomet.

— Två flaskor? sade Gorenflot. Hvarför det? Jag dricker ju inte.

— Å, om ni drack med, så skulle jag begära fyra flaskor — sex flaskor — allt som fanns i huset, sade Chicot. Men när jag dricker ensam, dricker jag dåligt, och därför behöfs det inte mer än två.

— Det är ju ganska förnuftigt, sade munken, och om ni så bara äter mager kost därtill, så kan er biktfar inte förebrå er någonting.

— Ja, aldrig skulle det komma i fråga att äta feta saker i fastan, förklarade Chicot. Fy då!

Och medan värden hämtade upp vinet ur källaren, gick Chicot ut i skafferiet och fick fatt i en läcker kapun.

— Hvad gör ni där, broder? sade Gorenflot, som med ofrivilligt intresse följde den andres görande och låtande.

— Jo, ser ni, jag har skyndat mig att lägga vantarna på den här

Diana.12*