— 188 —
Broder Gorenflot pekade på det omtvistade föremålet.
Värdshusvärden såg förundrad på den, som kunde göra en sådan fråga.
— Ja, sade Chicot, säg oss hvad det är för djur?
— För tusan, det är ju en kapun, sade värden.
— En kapun! upprepade Chicot med förbluffad min.
— Nå, ser ni nu! sade Gorenflot triumferande.
— Det tycks som om jag skulle ha orätt, sade Chicot, men som jag gärna vill äta den där kapunen och inte gärna vill synda, så ber jag er vara så snäll och döpa djuret till karp.
— Men — men … invände Gorenflot.
— Å, det gör ni nog, när jag ber er! sade Chicot. Kom ihåg, att ni därigenom hindrar mig från synd.
— Nåja! sade Gorenflot, som af naturen var mycket människovänlig och för öfrigt hade blifvit upplifvad genom sitt upprepade smakande på vinet … Men jag har mitt vatten till hands.
Så döp djuret i vin, broder Gorenflot! Det blir kanske inte fullt så katolskt, men djuret blir bestämdt inte sämre för det.
Chicot fyllde munkens glas ända till brädden. Nu var den första flaskan tömd.
Gorenflot uttalade verkligen dopformuläret öfver kapunen och döpte den till karp med ett par tre droppar af vinet.
— Nu dricka vi den nydöptes skål! sade Chicot och stötte sitt glas mot munkens.
— Hans skål! sade Gorenflot och tömde glaset i botten. Ett härligt vin!
— Mäster Claude, sade Chicot, gå nu genast och sätt den här karpen på spettet. Stek den med mycket smör, fort och väl, och servera den varm.
Gorenflot sade icke ett ord, men hans ögon hade ett uttryck af gillande.
— Och tag in litet sardiner också, mäster Bonhomet, och hvitling. Eftersom vi äro i fastan, så skall jag, enligt den fromme broder Gorenflots råd, nöja mig med en helt mager kost. Men ni får lof att skaffa två flaskor till af ert ypperliga vin.
Snart började doften från köket tränga in i rummet och stiga munken åt hjärnan. Det vattnades i hans mun och hans ögon lyste, men ännu höll han sig tapper och försökte till och med resa sig för att gå.
— Seså, öfverger ni mig nu — just då slaget skall börja! sade Chicot.
— Jag måste, broder, sade Gorenflot och höjde blicken mot taket, som för att göra Vår Herre uppmärksam på det stora offer han bragte honom.
