— 192 —
— Det är kättarens bild — Henris af Béarn — sade Gorenflot, med ett hål genom hjärtat.
— Verkligen? sade Chicot.
— Det är ett dolkstyng, sluddrade munken. Död åt kättaren! Den som dräper kättaren kan vara viss om sin salighet, och jag skall ge honom en del af min dessutom!
— Aha! Jag börjar nu förstå hvad det är fråga om, tänkte Chicot, men broder Gorenflot är inte tillräckligt full ännu.
Han fyllde återigen munkens glas.
— Ja, död åt kättaren! utropade Chicot. Och lefve mässan!
— Lefve mässan! upprepade Gorenflot och tömde sitt glas på nytt.
— Ni sade således, sad2 Chicot långsamt med tanken på munkarnas egendomliga beteende vid ingången, att ni bara behöfver visa det här myntet för brodern portvakten, så …
— Så kommer jag in, ifyllde Gorenflot.
— Utan minsta svårighet?
— Lika lätt som det här vinet glider ned i min mage!
Munken sväljde en ny dosis af den lifvande vätskan.
— Och så håller ni ert tal! sade Chicot.
— Jag håller mitt tal, sluddrade munken, som var dödfull. Jag skall säga dig hur det går till alltsammans — jag kommer dit, ser du, jag kommer dit. Och åhörarekretsen är utvald och talrik. Där finns baroner! Där finns grefvar! Där finns hertigar!
— Och prinsar?
— Ja — och prinsar! stammade Gorenflot. Du sade det — där finns prinsar! Och jag inträder ödmjukt i de rättrognas församling — som kallar på broder Gorenflot — och så stiger jag fram.
Han reste på sig och försökte illustrera sina ord genom handling. Men han hade knappt tagit ett par steg förrän han stötte emot bordshörnet och trillade omkull på golfvet.
— Bravo! sade Chicot och reste upp honom igen. Och sedan säger ni …
— Nej, jag säger ingenting, det är vännerna som säga …
— Hvad då?
— De säga: Broder Gorenflot! Det är broder Gorenflot som har ordet! Och så börjar jag.
Munken slöt ögonen och stödde sig mot väggen, det var totalt slut med honom.
— Nå, så börjar ni! sade Chicot.
— Ja, jag börjar! Mina bröder, säger jag, detta är en skön dag för de rättrogna — mina bröder, detta är en mycket skön dag för de rättrogna — mina bröder, detta är den skönaste dag för de rättrogna …
Chicot förstod, att han icke skulle kunna locka ur munken någonting mer, och därför släppte han sitt grepp i hans arm.
