— 193 —
Så snart munken miste detta stöd, föll han utmed väggen som en stock och hans fötter stötte emot bordet, så att några af de tomma buteljerna ramlade öfver honom.
Nästan i samma ögonblick kom en åsklik snarkning fönstren att skallra i det lilla rummet.
— Så, nu göra mat och dryck sin förenade verkan, mumlade Chicot. Han kommer säkert att sofva i tolf timmar, jag kan lugnt klä af honom.
Och Chicot knöt hastigt upp kordongen, som sammanhöll munkkåpan. Han drog kåpan af broder Gorenflot, som han i stället rullade in i bordsduken, hvarefter han svepte en serviett om hufvudet på honom, stoppade kåpan under sin kappa och gick uti köket till mäster Bonhomet.
— Se här är betalning för supén, sade han och lämnade värdshusvärden ett guldmynt, för vården om min häst, som ni nu måste ta hand om, och framför allt för att ingen skall väcka broder Gorenflot, som sofver den rättfärdiges sömn.
— Godt! sade värden, ni kan vara alldeles lugn, herr Chicot!
Chicot gick. Snabb som en hjort och skarpsynt som en räf skyndade han bortåt rue Saint-Etienne, och sedan han klädt sig i munkkåpan och omsorgsfullt lagt myntet med Henris af Navarra genomstungna bild i sin högra hand, befann han sig en kvart före tio — icke utan en viss hjärtklappning — utanför ingången till klostret Sainte-Geneviève.
XIX.
HURU CHICOT KOM UNDERFUND MED, ATT DET VAR LÄTTARE ATT KOMMA IN ÄN UT FRÅN SAINTE-GENEVIÈVE.
När Chicot tog på sig munkkåpan, hade han vidtagit ett ganska viktigt försiktighetsmått, nämligen att fördubbla sin axelbredd genom en skicklig uppstoppning med sin kappa. Hans skägg hade samma färg som Gorenflots, och ehuru den ene var född vid Saônes stränder och den andre vid Garonnes, hade Chicot så många gånger roat sig med att härma sin bordskamrats röst, att han gjorde det alldeles förträffligt, hvilket nu kom honom synnerligen väl till pass, eftersom rösten och skägget var det enda som märktes under munkkåpan.
Porten skulle just stängas när Chicot kom; brodern portvakten väntade endast för att släppa in några, som hade kommit sent. Så snart Chicot visade sitt genomstungna mynt, blef han genast insläppt. Två munkar gingo tätt framför honom, han följde efter dem in i klostrets kapell, hvilket han mycket väl kände till, emedan han hade varit där många gånger med kungen, som alltid hade särskildt gynnat stiftelsen Sainte-Genevieve.
Kapellet var byggdt i elfte århundradet, och liksom i alla andra
