— 2 —
Middagen hade intagits i Louvren, och kungen, som endast motvilligt gifvit sitt bifall till giftermålet, hade under måltiden visat en påfallande mörk uppsyn, hvilken ingalunda passade för tillfället. Hans dräkt stod i fullkomlig öfverensstämmelse med hans min, och hans uppträdande à la majestätisk spökbild hade gjort alla de närvarande nästan stela af förskräckelse, i synnerhet den unga bruden, hvilken han allt emellanåt gaf en skarp och genomträngande blick.
Kungens dysterhet midt under bröllopsglädjen tycktes emellertid icke förvåna nägon. Orsaken till densamma var nämligen en af dessa hofhemligheter, hvilka man lika omsorgsfullt undviker att snudda vid som man aktar sig att nalkas ett blindskär, där man vet att man måste gå förlorad.
Måltiden var knappt slut förrän kungen hastigt reste sig från bordet, och de öfriga måste följa hans exempel, ehuru många af dem gärna skulle ha stannat kvar.
Saint-Luc fäste nu en lång blick på sin unga hustru, som om han ville hämta mod hos henne, närmade sig sedan kungen och sade med bönfallande ton:
— Vill ers majestät förunna mig den nåden att med sin närvaro hedra balen i hotell Montmorency i afton?
Henri III vände sig om med en min af förtrytelse blandad med sorg och svarade den djupt bugande Saint-Luc:
— Ja, jag skall komma! Och det fastän du alls icke förtjänar detta bevis på vår godhet.
Bruden framstammade en ödmjuk tacksägelse, men kungen vände henne ryggen utan att svara.
— Hvarför är kungen ond på dig? frågade den unga hustrun sin man.
— Det skall jag tala om för dig längre fram — när det stora ovädersmolnet har skingrats, svarade Saint-Luc.
— Och du tror att det skall blåsa bort? frågade Jeanne.
— Det måste väl göra det, svarade den unge, äkta mannen.
Mademoiselle de Brissac var ännu icke tillräckligt säker i sin nya roll som madame de Saint-Luc för att vara enträgen i sin nyfikenhet. Hon gömde den därför i djupet af sin själ, men hon föresatte sig att icke försumma något tillfälle då Saint- Luc kunde bli tvungen att tillfredsställa den.
I hôtel Montmorency väntade man således på Henri III i den stund, då den historia tar sin början, hvilken vi nu skola berätta för våra läsare. Klockan var redan elfva, och kungen hade ännu icke anländt.
Saint-Luc hade till balen inbjudit alla kungens och sina egna vänner.
Inbjudning hade utfärdats till kungahusets medlemmar och deras gunstlingar, först och främst de, som omgåfvo hertigen af Alençon, som
