— 201 —
tjufvar om natten och titta efter i hvarje vrå om där finns ett bakhåll? Men hvem vill gå först, frågar ni? Jag, ovärdige klosterbroder — jag, Jacques-Nepomucène Gorenflot — den fattige och ödmjuke allmosesamlaren i klostret Sainte-Geneviève — jag skall, om så fordras, med harnesk på kroppen, hjälm på hufvudet och musköten på axeln tåga fram i spetsen för de goda katoliker, som vilja följa mig!
Denna tirad väckte bifall hos många af Ligans medlemmar, som själfva ifrade för våldsåtgärder och voro förtviflade öfver de ledandes långsamhet. Utom tre af kapuschongerna som bibehöllo en orubblig tystnad, började alla att ropa och skrika: Lefve mässan! Hell, vår modige broder Gorenflot! I procession! I procession!
Entusiasmen var så mycket större, som det var första gången broder Gorenflot så öppet lade sitt nit för den heliga saken i dagen. Hans bröder hade visserligen alltid hållit honom för att vara full af nit, men också full af försiktighet, och nu framträdde han till allas förvåning och beundran på arenan som en väldig stridsman. Många gingo så långt, att de jämförde honom med Peter Eremiten, som predikade det första korståget.
Olyckligtvis — eller snarare lyckligtvis för den, som hade framkallat all denna hänförelse, låg det icke i de ledandes plan att låta den få ha fritt lopp. En af de tre tystlåtna munkarna hviskade några ord till korgossen, och dennes flöjtlika stämma upprepade strax därefter tre gånger följande ord, som genljödo i kyrkans hvalf:
— Mina bröder! Mötet är upplöst! Det är tid att gå!
Munkarna reste sig under sorlande samspråk och lofvade hvarandra,
