— 202 —
att de vid nästa möte skulle enstämmigt begära att få den procession till stånd, som broder Gorenflot hade föreslagit. Många af dem närmade sig predikstolen, för att lyckönska brodern allmosesamlaren till hans framgång, då han kom ned. Men Chicot visste mycket väl, att hans röst måste förefalla annorlunda på nära håll, och dessutom var han åtskilliga tum längre än den han föreställde — och därför hade han kastat sig på knä och tycktes vara försjunken i bön.
Man respekterade hans extas och begaf sig mot utgången med tydlig rörelse, hvilket högligen roade mäster Chicot, som noga gaf akt på allt mellan vecken i sin kapuschong.
Han hade emellertid så godt som förfelat sitt mål. Det som förmått honom att utan lof aflägsna sig från kung Henri III var åsynen af hertigen af Mayenne, och det, som hade förmått honom att återvända till Paris var åsynen af Nicolas David. Chicot hade, som vi veta, svurit en dubbel ed att hämnas, men han var för obetydlig att kunna direkt anfalla en prins af lothringska huset. Därtill måste han tåligt afvakta ett lämpligt tillfälle. Helt annorlunda ställde sig saken i fråga om Nicolas David. Denne var en simpel normandisk advokat, som hade varit soldat innan han blef advokat och fäktmästare medan han var soldat. Chicot förstod också att sköta sin värja, och för honom gällde det blott att få fatt i sin fiende. Han följde de bortgående munkarna med skärpt blick, för att bland dem kunna urskilja mäster Nicolas’ långa, magra figur, och därvid gjorde han nu den upptäckten, att allesammans vid utgåendet underkastades något slags kontroll af samma art som vid inträdet. Ingen släpptes ut af brodern portvakten förrän denne hade granskat någonting, som föreningsmedlemmén drog upp ur sin ficka. Och när Chicot fick visshet om detta faktum, kände han kallsvetten fukta sin panna.
XX.
HURULEDES CHICOT BLEF NÖDSAKAD ATT STANNA KVAR I KYRKAN OCH DÄR FICK SE OCH HÖRA MYCKET FARLIGA SAKER.
Chicot fick nu brådt att gå ned från predikstolen och sälla sig till de sista af de bortgående munkarna, i hopp att kunna upptäcka huru de förskaffade sig tillåtelse att komma ut. Genom att luta sig fram och sträcka halsen öfver de andras axlar fick han slutligen se, att utgångstecknet bestod af ett silfvermynt utskuret i stjärnform. Och ett sådant kunde han omöjligt förskaffa sig.
Chicot öfverskådade med en enda blick den situation, hvari han befann sig. Kom han till porten utan att kunna framvisa det erforderliga tecknet, så skulle man genast i honom upptäcka en falsk broder. Och hans syssla som kung Henris hofnarr skänkte honom visserligen
