— 203 —
åtskilliga privilegier i Louvren och andra slott, men i klostret Sainte-Geneviève, och i synnerhet under nuvarande förhållanden, skulle den icke vara honom till gagn. Han tog sitt parti och smög sig bakom en pelare, där han gömde sig invid en biktstol, som hade sin plats strax bredvid.
Han hade nätt och jämt hunnit gömma sig, förrän han hörde korgossens rop:
— Ha alla gått: Nu stängas dörrarna!
Ingen svarade. Chicot sträckte fram hufvudet och såg att kapellet var tomt. Där fanns endast de tre tystlåtna munkarna, som ännu sutto kvar i länstolarna uppe i koret.
— Godt! sade Chicot för sig själf. Om man bara inte stänger fönstren, så är det allt hvad jag begär.
— Låt oss gå ronden! sade korgossen till brodern portvakten.
— Seså, för böfveln! Den där ynglingens bild kommer jag allt att gömma i mitt hjärta, sade Chicot oroligt.
Brodern portvakten tände ett ljus och började en rond genom kyrkan, åtföljd af korgossen.
Chicot förstod, att han icke hade ett enda ögonblick att förlora. Portvakten och korgossen skulle gå förbi honom på fyra stegs afstånd, det var omöjligt att han icke skulle bli upptäckt. Han gled försiktigt omkring pelaren, öppnade ljudlöst dörren fill biktstolen, smög sig in i den och slog till dörren efter sig.
Portvakten och korgossen gingo strax därefter förbi på fyra stegs afstånd; genom det skulpterade gallret såg Chigot ljusskenet glida förbi.
— Nåja! tänkte Chicot, portvakten, pojken och de tre munkarna ämna väl inte stanna här i all evighet! När de ha gått, staplar jag upp stolar på bänkar och ger mig af genom ett fönster. Jaha — det går nog, fortsatte han i tankarna, men då kommer jag ut på gården, och gården är inte detsamma som gatan. Det blir nog bäst att jag tillbringar natten i biktstolen. Gorenflots kåpa är ganska varm, min natt blir mindre hednisk än annorstädes och jag hoppas, att det skall räknas mig till godo i fråga om mitt eviga väl.
— Släck lamporna! sade korgossen. Man måste kunna se utanför att sammankomsten är slut.
Portvakten tog en kolossal ljussläckare och släckte genast de båda lamporna i skeppet, där nu det djupaste mörker blef rådande. Därefter kom turen till lampan uppe i koret, och nu upplystes kyrkan endast och allenast af vintermånens bleka skimmer genom de färgade fönsterna. Med ljuset hade också minsta ljud dött bort.
Klockan slog tolf.
— Guds död! tänkte Chicot, midt i natten i en kyrka! Min son Henri skulle allt vara en smula rädd, om han nu vore i mitt ställe.
