Den här sidan har korrekturlästs

— 206 —

visade sig på samma gång som hertigens af Mayenne oändligt mycket simplare drag.

— Jag hade rätt, mumlade Chicot. Det är denna föga heliga, men mycket verkliga treenighet! Låt nu se hvad den kommer att göra och säga — jag är idel öga och öra!

Just nu öppnades järndörren af herr de Monsoreau.

— Trodde ni att han skulle komma? frågade hertigen af Guise sin bror kardinalen.

— Jag var så öfvertygad därom, att jag har den heliga smörjelsen med mig, svarade denne.

Chicot hörde alltsammans.

— Det tycks, som om de skulle ha för afsikt att smörja någon! tänkte han. Och jag, som alltid har önskat att få se hur det går till — det kan man kalla tur!

Nu kom ett tjugutal munkar i ofantliga kapuschonger upp ur kryptan och tog plats nere i skeppet. En enda ledsagades af herr de Monsoreau uppför trappan till koret och stannade något till höger om hertigen af Guise.

Korgossen hade åter kommit in och mottog vördnadsfullt några befallningar af munken till höger, hvarefter han försvann.

Hertigen af Guise lät sin blick öfverfara församlingen, hvars ringa antal utvisade, att den måste utgöras af idel utvalda, och sedan han hade försäkrat sig om, att alla otåligt afvaktade hvad han skulle säga, talade han sålunda:

— Mina vänner! Tiden är dyrbar och därför går jag rakt på sak. Ni ha nyss under mötet hört några af katolska Ligans vänner beskylla en af de förnämsta bland oss — den prins, som står tronen närmast — för ljumhet, om icke rent af motsträfvighet mot trons heliga sak. Och nu är ögonblicket kommet, då vi skola göra denne prins rättvisa och visa honom all den aktning vi äro honom skyldiga. Ni skola själfva få höra och döma, ni den heliga Ligans utvalda, om edra ledare förtjäna de förebråelser, hvilka gjorts dem af en broder, som vi icke ansett lämplig att inviga i vår hemlighet — jag menar munken Gorenflot.

Då hertigen af Guise uttalade detta namn med en ton, som röjde onda afsikter mot den stridslystne mötestalaren, kunde narren i biktstolen icke afhålla sig från att i all tysthet ge luft åt en munterhet, som var ganska malplacerad i betraktande af det höga föremålet för densamma.

— Mina bröder! fortsatte hertigen. Denne prins, hvars medverkan man hade lofvat oss, men hvars närvaro vi knappt ha vågat hoppas på — han är nu här.

Allas blickar fästes med nyfikenhet på munken, som stod till höger om de tre lothringska prinsarna.

— Ers höghet, sade hertigen af Guise till föremålet för den all-