— 210 —
— Ty vi veta, fortsatte hertigen med sänkt röst, att näst efter sina plikter mot Gud bör en adelsman tänka på …
— På sin kung, förstås, sufflerade Chicot. Nå, det vet man.
— På sitt land, fortsatte hertigen, Och han måste fråga sig själf, om hans land verkligen är i åtnjutande af all den ära och det välstånd, som har blifvit det tillämnadt.
Lifliga bifallsyttringar.
— Men kungen då? undrade Chicot. Skall det inte alls bli fråga om den stackars monarken?
— Jag har gjort mig denna fråga rörande vårt vackra, härliga Frankrike, fortfor hertigen, hvars kindkotor mer och mer färgades af en feberaktig rodnad, och jag har till min sorg nödgats besvara den med nej. Staten är en lekboll för olika viljor och godtyckligheter, tack vare den yttersta viljans brist på kraft. Det är antingen Frankrikes olyckliga öde eller också dess styresmans förblindelse, som är skulden till denna olycka. Men ehuru vi äro okunniga om den rätta orsaken, som vi endast kunna misstänka, är olyckan icke desto mindre faktisk — och jag anklagar såsom dess grundorsak antingen de brott, som Frankrike har begått mot religionen, eller de ogudaktigheter, som ha begåtts af vissa falska vänner till hans majestät, snarare än af honom själf. Och detta har gjort, att jag som en trons och tronens sanne tjänare har velat sälla mig till dem, som med alla medel söka utrota kätteriet och alla trolösa rådgifvare. — Nu veta ni, mina herrar, hvad jag vill göra för Ligan genom att förena mig med er.
— Åhå! hviskade Chicot med ögonen vidt uppspärrade af öfverraskning. Jag trodde det var åsneöron han bar, men jag märker, att han i stället har räfven bakom örat!
Hertigens anförande hade till den grad intresserat hans åhörare, att de flesta af dem hade närmat sig så mycket som möjligt, för att icke gå miste om ett enda ord, och de tillbakaslagna kapuschongerna blottade alla dessa ädla, djärfva och uppmärksamma ansikten grupperade under den enda lampan, som spred sitt sken öfver det sällsamma uppträdet, medan ett djupt dunkel rådde i de öfriga delarna af kapellet. Midt i gruppen lyste hertigens af Anjou bleka ansikte med de djupt liggande ögonen och den breda munnen, som då han talade gaf honom likhet med en dödskalle.
— Ers höghet! sade nu hertigen af Guise, på samma gång som jag frambär vårt tack för de ord vi nu fått höra, tror jag mig böra säga er, att vi alla dela ers höghets åsikter och alla äro besjälade af en sann tillgifvenhet för ers höghets person, hvarom fortsättningen på vår sammankomst bör kunna öfvertyga er kraftigare, än ers höghet måhända kan ana.
