— 213 —
Vid dessa ord utbröt en så våldsam bifallsstorm, att den öfverträffade alla de föregående i styrka.
— Ned med Valois! Ned med munken Henri! ropades det. Låt oss få till regent en ädel prins, en ridderlig kung — må så vara en tyrann, men ingen munk!
— Å, mina herrar, sade hertigen af Anjou skrymtaktigt, jag bönfaller om öfverseende med min bror, som har blifvit så vilseförd! Låt oss hoppas, att våra kloka föreställningar och Ligans verksamma uppträdande skall återföra honom på rätta vägar!
— Hväs du, din orm! sade Chicot sakta.
— Ers höghet har nu hört vår förenings uppriktiga tankar, sade hertigen af Guise.
— Här är verkligen icke längre fråga om ett förbund mot Henri af Béarn, alla dumhufvuds fågelskrämma, icke heller om att stödja kyrkan, som mycket väl kan stödja sig själf — det gäller att frigöra Frankrikes adel ur den olidliga situation, hvari den befinner sig. Vi ha kanske dolt detta alltför länge af naturlig respekt för ers höghet, hvars kända broderskärlek ju måste känna sig sårad af vår uppriktighet. Men nu vet ers höghet emellertid allt, och vi skola öfvergå till den egentliga sammankomsten, hvartill det föregående endast har utgjort inledningen.
— Hvad menar ni, herr hertig? frågade hertig Francois, upprörd af oro och ärelystnad.
— Vi ha samlats här i natt, fortsatte hertigen af Guise, icke för att debattera uttnötta teorier, utan för att skrida till handling. Vi skola nu välja oss ett öfverhufvud, som förstår att hedra och rikta Frankrikes adel. Och liksom det var de gamla frankernas sed, att öfverlämna till den de valt till sitt öfverhufvud en gåfva, som var honom värdig, så erbjuda också vi åt den vi valt …
Alla lyssnade med häftigt klappande hjärtan, men ingens slog så våldsamt som hertigens af Anjou. Han stod visserligen tyst och orörlig, men den djupa blekheten förrådde hans sinnesrörelse.
— Mina herrar, fortfor hertigen af Guise och tog från stolen bakom ett tungt föremål, som han lyfte upp med båda händerna, se här den gåfva, som jag i allas våra namn nedlägger inför prins Francois’ fötter.
— En krona! utbrast hertigen. En krona — åt mig, mina herrar!
— Lefve Francois III! ropade i dånande kör de församlade adelsmännen, som hade dragit sina värjor.
— Åt mig? Mig? stammade hertigen, skälfvande af både glädje och förskräckelse. Men det är ju omöjligt! Min bror lefver ännu, och han är Herrens smorde!
— Vi betrakta honom redan som afsatt, förklarade hertigen af Guise, under väntan på att Gud genom hans död skall bekräfta det val vi
