— 217 —
lade ett ironiskt småleende, medan hertigen af Mayenne ledsagade den nykrönte kungen ned från koret.
— Hvad skall nu detta betyda igen? hviskade narren. Kanske också det här var bara narrstreck och bedrägeri?
Under tiden hade hertigen af Anjou hunnit till dörren till kryptan och försvann snart i den underjordiska kyrkans djup, följd af alla deltagarna i sammankomsten, utom de tre bröderna af Guise, som begåfvo sig in i sakristian, medan brodern portvakten släckte ljusen på altaret.
Korgossen stängde dörren till kryptan. Kyrkan upplystes nu blott af den enda lampans blåaktiga sken.
XXI.
HURULEDES CHICOT FÅR EN LEKTION I GENEALOGI.
Chicot reste på sig i biktstolen, för att räta ut sina domnade ben. Han hade alla skäl att tro att skådespelet nu var slut, och som klockan var nära två på morgonen, var han ifrig att ordna. för sig för återstoden af natten.
Men till hans stora förvåning kommo de tre furstliga bröderna tillbaka ut från sakristian, sedan de hade hört nyckeln vridas om två gånger i dörren till kryptan — men nu hade de aflagt munkkåporna och visade sig i sina vanliga dräkter.
När korgossen såg dem komma tillbaka, brast han i ett så högljudt och muntert skratt, att Chicot kände sig smittad af denna öfverdådiga munterhet och skrattade med, utan att veta hvarför.
Hertigen af Mayenne gick raskt fram till trappan.
— Skratta inte så högt, kära syster, sade han. De ha nätt och jämt hunnit ut — tänk om de hörde det!
— Kära syster! upprepade Chicot förbluffad. Skulle den där korgossen händelsevis råka att vara ett femininum?
Novisens kapuschong slogs tillbaka i detsamma och blottade det mest spirituella och mest förtjusande kvinnohufvud, som Leonardo de Vinci någonsin har förevigat på duken, Ett par strålande skälmska, svarta ögon, som kunde vidgas ända till hemskhet, när de uttryckte allvar; en liten fin mun med purpurröda läppar; en utomordentligt välskuren näsa; en vackert rundad haka; den finaste ansiktsoval med något blek hy och ett par ytterst väl tecknade ögonbryn. Det var herrarnas af Guise vackra syster, madame de Montpensier, denna farliga sirén, som under korgossens kåpa dolt sitt så mycket klandrade kroppsliga lyte. Hennes ena axel var nämligen högre än den andra, och hennes
