— 218 —
högra ben var krokigt, så att hon haltade en smula. En dämons själ bodde i denna lytta kropp, som hade fått ett så änglaskönt hufvud.
Chicot kände genast igen henne. Han hade sett henne minst tjugu gånger komma och göra sin kur för sin kusin, drottning Louise, och han förstod, att det låg en stor hemlighet under hennes närvaro, såväl som hennes bröders, eftersom de hade stannat kvar efter alla andra.
— Å, broder kardinal, hvad du kan göra dig helig och tala vackert om Gud! utropade hertiginnan i ett nytt anfall af munterhet. En stund var jag riktigt rädd och trodde, att du tog saken på allvar. Och han, som så godtroget lät smörja och kröna sig! Fy, hvad han var ful med kronan på sitt hufvud!
— Lika mycket, sade hennes bror, vi ha nu fått det som vi ville — den gode kusin Francois är fullkomligt fast. Monsoreau hade förmodligen haft något hemligt intresse af att föra saken så långt, och nu äro vi åtminstone säkra på, att han inte skall öfverge oss på halfva vägen till schavotten, så som han gjorde med La Mole och Coconnas.
— Den vägen har man inte så lätt att anvisa furstarna af vår släkt, sade hertigen af Mayenne. Och det är i alla händelser närmare från Louvren till klostret Sainte-Geneviève, än från Hôtel de Ville till Grêvetorget.
Chicot förstod nu, att man hade drifvit gäck med hertigen af Anjou, och eftersom han afskydde prinsen, skulle han gärna till tack för denna mystifikation ha omfamnat bröderna Guise, med undantag af herr de Mayenne, hvars andel af tacksamhetsbetygelsen madame de Montpensier kunde ha fått, förutom sin egen.
— Låt oss nu återkomma till våra affärer, mina herrar, sade kardinalen. Här är väl ordentligt stängdt öfverallt?
— Ja, det svarar jag för, förklarade hertiginnan. För öfrigt kan jag gå och se efter.
— Bry dig inte om det, sade hertigen, du kan verkligen vara trött efter dina mödor, min stackars lille korgosse!
— Visst inte! Hela äfventyret var ju så obeskrifligt roligt!
— Och du sade, att han är här, Mayenne? frågade hertigen.
— Ja.
— Men jag har inte sett till honom.
— Det tror jag nog! Han är gömd.
— Hvar då?
— I en biktstol.
Dessa ord ljödo lika förfärande för Chicots öron, som om de hundratusen trumpeterna hade kallat honom till den yttersta domen.
— Hvem i all världen mena de? tänkte han skakande af förskräckelse. Här finns ju ingen annan än jag!
— Han har således sett och hört alltsammans?
