— 219 —
— Hvad gör det? Han är ju en af de våra.
— För hit honom, Mayenne, sade hertigen.
Mayenne gick utför trappan från koret, såg sig uppmärksamt omkring och styrde sedan kurs rakt på biktstolen, där Chicot var gömd.
Chicot var en modig man. Men nu skallrade tänderna i munnen på honom af fasa, och kallsvetten föll i stora droppar från hans panna ned på hans händer.
— Jaså, det är nu så dags! tänkte han, i det han försökte få fram värjan under munkkåpan. Men man skall åtminstone inte få döda mig som en hund i den här lådan. Framåt, mot döden! Och eftersom tillfälle yppar sig därtill, så skall jag åtminstone skicka min gode vän herr de Mayenne dit i förväg. Men nu hördes hertiginnans röst ropa från koret:
— Nej, inte i den där, Mayenne — i den andra, längst bort till vänster!
— Uff! pustade Chicot så djupt, att det skulle ha gjort heder åt själfva Gorenflot, det var verkligen hög tid! Men hvem böfveln kan vara gömd i den andra?
— Kom ut, mäster Nicolas David, sade Mayenne. De ha gått.
— Här är jag, ers nåd, sade en man, som steg ut från biktstolen.
— Godt! utbrast Chicot sakta. Jag saknade dig under festligheten nyss, mäster Nicolas — jag tittade efter dig öfverallt, men nu kommer du ändtligen till rätta!
— Ni har sett och hört allt, eller hur? frågade hertigen af Guise.
— Jag har inte gått miste om ett enda ord, och jag bevarar hvarenda detalj i mitt minne, ers nåd.
— Ni skulle således kunna redogöra för alltsammans inför hans helighet påfvens sändebud? fortsatte hertigen.
— Utan att uteglömma det ringaste.
— Min bror, herr de Mayenne, har sagt mig, att ni har uträttat stora saker för vår räkning. Hvad är det ni har gjort?
Kardinalen och hertiginnan närmade sig nyfiket. De tre prinsarna och deras syster stodo i en grupp, och på tre stegs afstånd från dem stod mäster Nicolas midt i lampskenet.
— Jag har gjort hvad jag lofvat, ers nåd, sade Nicolas David. Jag har funnit medlet, hvarigenom ni utan motstånd kan bestiga Frankrikes tron.
— Den där också! utbrast Chicot i all tysthet. Jag tror att all världen vill vara kung af Frankrike. Nå — skrattar bäst som skrattar sist!
Den hederlige Chicot hade tydligen återfått sitt goda humör. Och därtill hade han tre orsaker.
För det första hade han på ett oväntadt sätt undgått en stor fara.
