— 4 —
— Såg du kungens min under middagen? frågade Maugiron. Tyckte du han såg ut att ha en pilgrimsfärd i tankarna? Och om hertigen af Anjou också lyser med sin frånvaro af det skäl du nämnde, så skulle det väl ändå inte hindra hans vänner och anhängare att infinna sig? Men ser du till en enda af dem? Se dig omkring! Total solförmörkelse — inte ens den skräflaren Bussy finns här.
— Hm! sade hertigen af Brissac och skakade nästan förtviflad på hufvudet, det ser nästan ut som om vi skulle ha fallit i komplett onåd. Men af hvilken orsak? Herre Gud — vårt hus har ju alltid utmärkt sig för hängifvenhet för monarkien? Hur ha vi nu kunnat väcka hans majestäts misshag?
Den gamle hofmannen lyfter med smärta sina armar mot höjden.
De tre vännerna betraktade Saint-Luc under ett gapskratt, som ökade marskalkens förtviflan i stället för att lugna honom.
Bruden var tyst och tankfull. Hon undrade, liksom hennes far, på hvilket sätt Saint-Luc hade väckt kungens missnöje.
Saint-Luc visste det, han, och denna vetskap gjorde honom oroligare än alla de andra.
Plötsligt hördes från den ena af festsalens stora ingångar en anmälan: “Hans majestät!“
— Åh, då är allt godt och väl? utbrast marskalken med glädjestrålande min. Om jag nu också bara finge höra hertigen af Anjou anmälas, så skulle jag vara fullkomligt nöjd.
— Men jag, mumlade Saint-Luc, jag fruktar mera kungens närvaro än hans frånvaro, ty han kommer säkert endast för att spela mig något elakt spratt. Och det är af samma orsak hertigen af Anjou inte kommer.
Oaktadt dessa dystra tankar, rusade han emellertid fram för att möta konungen, som nu hade utbytt den mörka dräkten mot en, som lyste af siden i bjärta färger, plymer och ädla stenar,
Men i samma ögonblick som kung Henri III inträdde genom den ena dörren, syntes i den andra dörren också en Henri III, klädd och friserad på alldeles samma sätt — och hofmännen, som redan hade skyndat den förste till mötes stannade förbryllade och gjorde min af att rusa i motsatt riktning.
Henri III såg deras häpnad. Där stodo de alla med gapande munnar och förvirrade miner, balanserande alla på ett ben.
— Hvad kommer åt er, mina herrar? frågade han.
En allmän skrattsalfva blef svaret.
Kungen var föga tålmodig till sin natur och synnerligast i denna stund föga böjd för öfverseende. Han rynkade ögonbrynen, då Saint-Luc närmade sig.
— Sire, sade han, ers majestäts narr, Chicot, har ifört sig en alldeles likadan dräkt som den ers majestät bär, och han räcker damerna sin hand att kyssa.
