— 220 —
För det andra hade han upptäckt en farlig konspiration. Och för det tredje såg han i denna konspiration ett medel att föra sina båda fiender — hertigen af Mayenne och advokaten Nicolas David — i fördärfvet.
— Högt älskade broder Gorenflot! mumlade han sedan alla dessa tankar hade ordnat sig inom hans hjärna, hvilken härlig supé jag skall bjuda dig på i morgon till tack för lånet af din kåpa!
— Helst vill jag verkligen slippa att bli kallad usurpator, förklarade Henri af Guise. Jag vill inte ha alla den öfriga kristenhetens kungar, som stödja sig på sin gudomliga rätt, emot mig.
— Jag känner till ers nåds skrupler i detta afseende, sade advokaten med en djup bugning för hertigen, och jag har också gjort mina efterforskningar med fullt afseende fäst vid dem. Den, som har lagliga anspråk, har vunnit allt. Nu har jag emellertid upptäckt, att Guisernas ädla ätt har rättmätiga anspråk på Frankrikes krona — och att ätten Valois är en parasitgren, som har usurperat den.
Den säkerhet, hvarmed Nicolas David uttalade detta lilla påstående, framkallade en liflig glädje hos hertiginnan, en ytterlig nyfikenhet hos kardinalen och hertigen af Mayenne och kom hertigens af Guise mörka uppsyn att klarna.
— Det blir emellertid svårt för oss, huru lysande vår släkt än må vara, att uppträda som pretendenter gent emot släkten Valois, sade hertigen betänksamt.
— Men då man har klara bevis, ers nåd, sade mäster Nicolas. Han lyfte upp sin kåpa, för att dra fram en pergamentsrulle ur sina vida knäbyxor, och vid denna åtbörd blottades spetsen af en lång huggvärja, som han bar vid sidan.
Hertigen tog pergamentsrullen, som Nicolas David räckte honom.
— Hvad är det här? frågade han.
— Huset Lothringens stamträd.
— Ända från?
— Karl den store, ers nåd.
— Karl den store! utropade de tre bröderna med en min af misstro, som likväl ej var fri från en viss tillfredsställelse. Men det är ju alldeles omöjligt. Den förste hertigen af Lothringen lefde samtidigt med Karl den store, men han hette Rainer och var alls inte släkt med den store kejsaren.
— Vänta ett ögonblick, ers nåd! bad Nicolas. Jag har naturligtvis inte gjort mina forskningar för att uppställa en af dessa tvistefrågor, som man afhugger genom en simpel dementi, och som kan tillbakavisas af hvilken domare som hälst. Hvad ers nåd behöfver är en grundlig rättegång, som räcker länge och som sysselsätter både parlament och folk, så att ni får tid att locka det på er sida — icke folket, ty det är redan på er sida, men parlamentet. Och hör nu på, ers nåd! Den förste
