— 222 —
— Ni är en klok man, mäster David, förklarade hertigen af Guise och betraktade lagvrängaren med en blick af beundran, som likväl icke var utan en tillsats af förakt.
— Det är verkligen sinnrikt, förklarade kardinalen.
— Ett vackert arbete, sade herr de Mayenne.
— Rent af beundransvärdt! — utbrast hertiginnan. Jag är således kunglig prinsessa! Då kan jag ej nöja mig med mindre än en kejsare af Tyskland till gemål.
— Å, Herre min Gud! mumlade Chicot, du vet, att jag aldrig har bedt dig om mer än en sak: inled oss icke i frestelse och fräls oss från alla advokater!
Hertigen af Guise var den ende som förblef tankfull midt under den allmänna hänförelsen.
— Det är påkostande att veta, att sådana medel skola behöfvas för en man med min kungliga gestalt, sade han sakta. — Att folket behöfver intyg af en pergamentsrulle innan det lyder den öfverhöghet, som bäst bevisas genom intelligens och en kraftig arm.
Du har rätt, Henri, tusen gånger rätt! Skall man döma efter utseendet, så borde du vara kungen bland kungar, ty det påstås ju, att alla andra prinsar se ut som simpelt folk bredvid dig. Men jag tror att David har rätt, och att en grundlig process vore det rätta medlet, sade herr de Mayenne.
— Stamtaflan är väl uppsatt, förklarade hertigen af Guise med en suck. Se här de tvåhundra écus i guld, som min bror har begärt för er räkning, mäster Nicolas David.
