— 223 —
— Och här är tvåhundra till, sade kardinalen till advokaten, hvars ögon glimmade af belåtenhet, medan han stoppade på sig pengarna, till lön för en ny tjänst, som vi ämna begära af er.
— Jag står helt och hållet till ers höghets förfogande, förklarade David.
— Man kan inte åt er öfverlämna uppdraget att personligen framlämna denna stamtafla till hans helighet Gregorius XIII, som måste gilla och stadfästa den. Ni är för ringa för att Vatikanens portar skulle kunnat öppnas för er.
— Det är sant! sade Nicolas David nedslagen, jag är af ringa börd, fastän jag har en högsint själ. Å, om jag bara vore adelsman!
— Vill du tiga, din hund! sade Chicot.
— Men det är ni inte, fortsatte kardinalen, och det är just olyckan. Vi äro därför nödsakade att lämna uppdraget åt Pierre de Gondy.
— Tillåt mig att göra några invändningar, min bror, sade hertiginnan, som plötsligt hade blifvit allvarsam. Släkten Gondy är utan tvifvel mycket intelligent, men vi ha inte den ringaste säkerhet för att dess enda driffjäder, ärelystnaden, icke lika väl förmår dess medlemmar att ställt sig på kung Henris sida som på Guisernas.
— Vår syster har rätt, Louis, sade hertigen af Mayenne på sitt vanliga tvära sätt, vi kunna omöjligt förlita oss på Pierre de Gondy i samma grad som på Nicolas David — mäster Nicolas är vår man och honom kunna vi ju låta hänga när vi behaga.
Hertigens infall gjorde en högst besynnerlig verkan på den olycklige lagtolkaren. Han brast i ett konvulsiviskt skratt — ett tecken till den djupaste förskräckelse.
— Min bror Charles skämtar bara, sade hertigen af Guise till den likbleka advokaten. Vi veta mycket väl att ni är oss trogen. Det har ni ju alldeles nyss bevisat.
— Och äfven gent emot mig, tänkte Chicot, i det han knöt näfven åt sina båda fiender.
— Var lugn, Charles! Var lugn, Cathérine! Jag har tänkt ut hela saken på förhand. Pierre de Gondy skall föra stamträdet till Rom, men tillsammans med andra papper och utan att veta, hvad han har med sig. Påfven sanktionerar eller icke, utan att Gondy vet någonting därom. Och Gondy återvänder till Frankrike med stamtaflan, fortfarande utan att veta något om sitt egentliga ärende. Nicolas David reser nästan samtidigt med honom och inväntar honom i Châlons, Lyon eller Avignon, beroende af vår tillsägelse. På det sättet blir det mäster David, som ensam vet det verkliga ändamålet med Gondys resa. Ni ser, Nicolas, att ni ständigt är ensam om vårt förtroende.
David bugade sig.
— Och du vet också på hvilket villkor, min dyre vän, mumlade
