— 224 —
Chicot, nämligen att du blir hängd om du tar det allra minsta steg åt sidan. Jag svär vid detta tempels skyddshelgon, att du för närvarande befinner dig mellan två galgar — och du har med all säkerhet närmast till den, som jag lagar till åt dig.
De tre bröderna tryckte hvarandras händer och omfamnade sin syster hertiginnan, som nyss hade hämtat ut de tre munkkåporna ur sakristian. Hon hjälpte dem på med förklädnaden, drog fram sin egen kapuschong öfver ansiktet och följde efter sina bröder till portalen, där brodern portvakten väntade för att släppa ut dem alla, äfvensom Nicolas David, hvars guldmynt klingade i fickan vid hvarje steg han tog.
Brodern portvakten riglade dörren efter dem och gick sedan tillbaka och släckte lampan framme i koret. Nu rådde i kapellet det mest becksvarta mörker, hvilket fördubblade den känsla af hemlighetsfullt obehag, som mer än en gång hade kommit håret att resa sig på Chicots hufvud. Ljudet af portvaktens sandaler aflägsnade sig allt mer och mer i mörkret och dog slutligen bort helt och hållet.
Fem minuter, som föreföllo Chicot ganska långa, förflöto utan att någonting störde mörkret eller tystnaden.
— Godt! sade Chicot. Nu ser det verkligen ut som om skådespelet verkligen vore afslutadt i och med dessa tre akter. Aktörerna ha gått — och jag skall bjuda till att göra detsamma. Jag har verkligen fått nog af teaterupptåg för i natt!
Chicot hade öfvergifvit sin första tanke att stanna kvar tills dagen grydde, sedan han hade sett grafstenar röra sig och biktstolar upptagna af inhysingar. Han sköt sakta undan rigeln, öppnade försiktigt dörren till biktstolen och stack foten utom sitt gömställe.
Under korgossens inspektionsrond genom kyrkan hade Chicot i ett hörn sett en stege, som förmodligen begagnades vid rengöring af de mångfärgade fönstren. Han förlorade icke ett enda ögonblick. Med händerna utsträckta framför sig, skred han försiktigt framåt och lyckades utan att göra något buller finna stegen, som han lika ljudlöst flyttade intill ett fönster. I månskenet upptäckte han, att han icke hade misstagit sig i sin förmodan — fönstret vette utåt klostrets kyrkogård, som låg utmed rue Bordelle.
Chicot öppnade fönstret, satte sig grensle öfver fönsterbrädet och med en styrka och smidighet, som glädje eller fruktan ofta brukar förläna, drog han till sig stegen och placerade den utanför istället. Sedan han väl hade kommit ned, gömde han stegen i en häck af idegranar och smög sedan från graf till graf ända till den sista inhägnaden, som skilde honom från gatan. Han klättrade öfver denna mur och kom lyckligt ned på andra sidan, ehuru åtskilliga stenar lossnade och gjorde honom sällskap.
