— 229 —
liga skogssnår och långsamt flytande strömmar — de stora dammarna, sädesfälten, blomsterrabatterna och gräsmattorna -— och så de små tornen, omkring hvilka tusentals dufvor kretsa! Och det bästa af allt i dessa Armidas förtrollade trädgårdar är ändå deras vackra, goda, ojämförliga härskarinna — min kära, älskade Diana! Å, hvad du skall komma att hålla af henne!
— Det gör jag redan, ty hon håller ju af dig!
— Ja, jag är alldeles säker på att hon gör det och alltid skall göra det. Diana är inte den som är obeständig i vänskap. Kan du tänka dig ett lyckligare lif än vi skola föra där nu under den härliga tid som nalkas! Diana har öfvertagit ledningen af sin fars hus, och därför behöfva vi inte alls hysa någon oro. Han är en gammal krigare från Francois I:stes tid, men numera svag och orkeslös. Han har ej mer än ett enda minne från forna tider, och det är segraren vid Marignon och den besegrade vid Pavia — ej mer än en enda kärlek och ett enda hopp för framtiden, och det är Diana. Vi kunna till och med vistas på Méridor utan hans vetskap. Och om han får veta det — nå, då stämma vi honom till vår förmån genom att säga honom, att hans Diana är den vackraste flicka i världen och Francois I den störste härförare som någonsin har funnits.
— Det låter ju alldeles förtjusande, sade Saint-Luc. Men jag förespår ändå allvarsamma tvister.
— Huru då?
— Alldeles säkert!
— Af hvilken anledning? A propos Francois I:e.
— Nej, honom må han uppskatta hur högt han behagar! Men à propos den vackraste flicka i världen.
— Du vet, att jag inte längre kan komma med i räkningen, efter som jag är gift.
— Du har rätt, min dyra Jeanne!
— Tänk dig, hvilket lif vi skola föra på Méridor, min älskade! fortsatte Jeanne, Redan strax på morgonen gå vi ut i skogen genom den lilla porten från paviljongen, där Diana skall inhysa oss. Jag känner så väl till den där paviljongen — två torn på ömse sidor om ett corps de logis byggdt under Louis XII — en beundransvärd arkitektur, som du måste finna förtjusande, du som älskar blommor och spetsar. Och från fönstren — hvilken utsikt! Stora, svala, skuggrika skogar så långt ögat kan nå, med betande hjortar och rådjur, som hastigt höja sina hufvud vid minsta buller, och på motsatta sidan en vidsträckt utsikt öfver gyllne sädesfält, öfver byar med röda tak och hvita murar, öfver Loire, som gnistrar i solen och vimlar af båtar. Och tre mil därifrån ha vi en sjö med båt i vassen, där skola vi ha våra hästar och hundar, och därifrån ge vi oss ut på jakt i de stora skogarna …
