— 230 —
— Vi måste skynda på, Jeanne, jag längtar att komma till Méridor, sade Saint-Luc,
Det unga paret sporrade sina hästar och red i galopp ett par mil, hvarefter de åter saktade farten, för att utbyta en kyss och fortsätta sitt samtal. Sålunda färdades de ända till Mans, där de dröjde öfver en dag, hvarefter de åter begåfvo sig på väg följande morgon med föresats att hinna till Méridor före dagens slut.
Sedan de väl hunnit dit, ansåg Saint-Luc att de skulle vara utom all fara. Han kände endast allt för väl kung Henris ömsom hetsiga och ömsom tröga temperament. Var han vid sitt hetsiga humör när han fick underrättelse om Saint-Lucs flykt, så skulle han skicka tjugu kurirer och hundra man af vakten efter flyktingarna med order att föra dem tillbaka döda eller lefvande. Var han däremot vid sitt tröga lynne, så skulle han endast dra en djup suck och sträcka på sig litet eftertryckligare än vanligt där han låg i sängen, mumlande: Hvarför har jag inte lärt känna den bedragaren Saint-Luc litet förr!
Och alldenstund nu våra flyktingar hvarken hade blifvit upphunna af kurirer eller sett till någon vakt, så var det högst troligt att Henri III hade varit vid sitt tröga humör, när han fick veta att de hade rymt. Detta upprepade Saint-Luc oupphörligt inom sig, då han såg sig tillbaka utan att kunna upptäcka någon förföljare.
— Godt! tänkte han, stormen rasade naturligtvis ut öfver den stackars Chicot, som gaf mig det goda rådet att fly.
Plötsligt kände Saint-Luc att hans hustru lade sin hand på hans arm.
Han spratt till. Ty det var ingen smekning.
— Se! sade hon.
Saint-Luc vände sig om och varseblef på långt afstånd en ryttare, som färdades samma väg som de och tycktes oupphörligt skynda på sin häst. Saint-Luc ansåg denna syn för ett dåligt omen; oaktadt det lugn han låtsat sig äga, fruktade han likväl i grund och botten något nytt vindkast i kung Henris lynne.
— Ja, jag ser att där kommer en ryttare, svarade han långsamt.
— Låt oss fly! utbrast Jeanne och sporrade ifrigt sin häst.
— Nej, nej! sade Saint-Luc, som bibehöll sin sinnesnärvaro trots all inre fruktan. Ryttaren är ensam, efter hvad jag kan se, och vi behöfva inte fly för en ensam man. Vi draga oss åt sidan och låta honom passera: sedan fortsätta vi i allt lugn.
— Men om han stannar!
— Nå, i så fall få vi se hvem vi ha att göra med, och då rätta vi oss därefter.
— Du har rätt, sade Jeanne. Det var dumt af mig att bli rädd då jag har dig till försvarare.
