Den här sidan har korrekturlästs

— 233 —

ville och upptäckte därigenom, att ni måste ha färdats fram före mig. Jag dref på min häst, fick se er, förstod att det var ni och jagade er ofrivilligt framåt. Förlåt!

— Det är således slumpen som har gjort, att ni färdas samma väg som vi? frågade Saint-Luc med en sista skymt af misstanke.

— Ja, det är slumpen, svarade Bussy, men i detta ögonblick skulle jag hellre vilja påstå att det är försynen.

All misstro försvann ur Saint-Lucs sinne inför den vackra och ståtliga ädlingens öppna blick och ljusa leende.

— Ni är således också på resa? sade Jeanne.

— Ja, jag är på resa, svarade Bussy och steg åter till häst.

— Men inte på samma sätt som vi?

— Olyckligtvis inte.

— Jag menar för att ha fallit i onåd?

— Det är nog inte mycket som fattas!

— Och hvart reser ni?

— Åt Angers till. Och ni?

— Åt samma håll.

— Jag förstår! Brissac ligger ju ungefär tio mil härifrån, mellan Angers och Saumur. Ni ämna naturligtvis söka skydd under fädernehemmets tak — som ett par förföljda dufvor. Det är oändligt poetiskt och jag skulle verkligen afundas er lycka, om inte afunden vore ett så förskräckligt fult fel.

— Gift er, herr de Bussy, sade Jeanne med ögonen strålande af lycka, så skall ni få se, att ni blir lika lycklig som vi! Det är mycket lätt att känna sig lycklig, när man får vara tillsammans med den man älskar, skall jag säga er.

Hon såg småleende på Saint-Luc, som om hon ville vädja till hans vittnesbörd.

— Det är inte alla som ha samma tur, madame, sade Bussy, och jag tviflar på min.

— Å — ni, herr de Bussy? Ni som är älskad af alla!

— Det brukar vara detsamma som att vara älskad af ingen, madame! sade Bussy med en djup suck.

— Seså, sade Jeanne med en blick af hemligt förstånd på sin man, låt nu mig gifta bort er! Först och främst tänker jag, att detta skulle lugna åtskilliga svartsjuka gifta män, efter hvad jag har hört sägas, och vidare hoppas jag därigenom kunna förskaffa er den lycka, hvars existens ni betviflar.

— Jag betviflar alls inte denna lyckas existens, madame, sade Bussy med en suck, men jag betviflar att den finns till för mig.

— Vill ni, att jag skall gifta bort er? frågade madame de Saint-Luc.


Diana.15*