— 236 —
— Med hvem är hans dotter gift? frågade Bussy därnäst, med en öfvermänsklig ansträngning att behärska både min och stämma.
— Gift?
— Ja, vill ni säga mig det?
— Diana gift!
— Skulle det vara så märkvärdigt?
— Visst inte! Men Diana är inte gift. Jag skulle säkert ha varit den första som blifvit underrättad om hennes giftermål.
Hjärtat svällde i Bussys bröst, och en smärtsam suck gick öfver hans läppar.
— Mademoiselle de Méridor är således på slottet hos sin far? sade han.
— Vi skola hoppas det, svarade Saint-Luc med tonvikt, för att visa sin hustru, att han förstod hennes planer och gillade dem.
Nu följde en stunds djup tystnad, hvarunder de tre resande öfverlämnade sig åt sina egna tankar.
— Å, se bara — se! ropade Jeanne plötsligt och reste sig i stigbyglarna, där ser man tornen på slottet Méridor! Se ditåt, herr de Bussy — midt i de stora aflöfvade skogarna, som snart skola skifta i ljusgrönt. Ser ni skiffertaket lysa fram?
— Ja, jag ser! svarade Bussy med en rörelse, som nästan förvånade honom själf genom sitt djup. Där ligger således slottet Méridor!
Vid åsynen af detta ståtliga slott och dess härliga och rika marker — vackra till och med under naturens njuggaste tid — flögo Bussys tankar ifrigare och sorgsnare än någonsin till den stackars fången vid rue Saint-Antoine i det dimmiga Paris.
Han drog återigen en suck, men icke endast af smärta. Madame de Saint-Luc hade lofvat honom lycka, och detta hade ingifvit honom hopp.
XXIII.
GAMMAL OCH ENSAM.
Madame de Saint-Luc hade icke misstagit sig; två timmar senare befuno sig de resande framför slottet Méridor.
Sedan de hade utbytt de ord vi sist upprepat för våra läsare, hade Bussy gått till råds med sig själf, huruvida han icke borde berätta för sina båda vänner de omständigheter, som höllo Diana borta från Méridor. Men vore han en gång inne på de förtroliga meddelandenas väg, så måste han icke allenast omtala det som hela världen snart skulle få veta, utan äfven det han ensam visste och ej ville uppenbara för någon. Och därför teg han.
