— 237 —
Bussy ville för öfrigt komma fullkomligt obekant till Méridor. Han ville utan några förberedelser träffa baronen och höra honom tala om herr de Monsoreau och hertigen af Anjou, och han ville äfven öfvertyga sig — icke om sanningsenligheten af Dianas berättelse, ty hur skulle han kunna misstänka denna renhetens ängel för någon osanning? — men om att hon icke själf i något afseende hade blifvit bedragen, så att den historia, till hvilken han lyssnat med ett så djupt intresse, verkligen hade varit en skildring af de händelser som tilldragit sig. Han hade, som vi se, bibehållit två egenskaper, som göra att en öfverlägsen människa behärskar förhållandena midt under själfva kärlekens förvillelser: försiktighet gent emot främlingar och den djupaste aktning för den älskade.
Också var madame de Saint-Luc, oaktadt sin kvinnliga skarpsynthet, fullkomligt förd bakom ljuset. Genom sin ytterliga själfbehärskning hade Bussy öfvertygat henne om, att han nu hade hört Dianas namn för första gången. Antagligen väntade han att vid sin ankomst till Méridor bli mottagen af en tafatt landtlolla, som skulle visa sig ytterligt förlägen inför sina nya gäster. Och därför njöt hon på förhand af den öfverraskning, som väntade honom.
Det förundrade henne emellertid, att Diana ej genast kom skyndande ned till bron, så snart vakten genom sina trumpetstötar hade gifvit signal att gäster anländt, ty det brukade hon göra.
Men i stället för Diana kom en gammal böjd man, stödd på en käpp, ut från slottets stora portal. Han var klädd i en rock af grön sammet med bräm af räfskinn, och vid hans sida hängde en hvisselpipa af silfver jämte en liten nyckelknippa.
Aftonvinden lekte med hans långa snöhvita hår.
Han gick öfver bron, åtföljd af två stora hundar af tysk ras, som med sänkta hufvud och afmätta steg höllo sig tätt efter sin herre. När den gamle mannen kom fram till bröstvärnet, ropade han med svag stämma:
— Hvem är där? Hvem gör en stackars gubbe den äran att besöka honom?
— Det är jag, baron Augustin! ropade Jeanne skrattande. Ty hon brukade kalla honom så till åtskilnad från hans bror Guillaume, hvilken nu emellertid hade varit död i tre år.
Men i stället för det glada utrop, som Jeanne hade väntat att få till svar på sitt meddelande, höjde baron de Méridor endast långsamt på hufvudet och fäste sina svaga ögon på de resande.
— Hvem? frågade han, jag ser inte hvem det är!
— Å, Herre Gud, känner ni inte igen mig? utbrast Jeanne. Men det är sant — min förklädnad!
— Ursäkta! sade den gamle mannen, men jag ser nästan ingenting
