— 242 —
— Berätta alltsammans, bad Jeanne, det blir kanske en lättnad för er.
— Jag skall göra det, sade den gamle med en smärtsam suck. Den eländige hertigen, som är en skamfläck för Frankrike, fick se min Diana. Han blef intagen af hennes skönhet och lät enlevera och föra henne till slottet Beaugé för att vanära henne, som om hon varit dotter till en lifegen. Men Diana, min rena, högsinnade Diana, föredrog döden framför vanäran. Hon kastade sig från fönstret ned i sjön, och man har ännu ej återfunnit mer än hennes slöja, som låg och flöt på vattnet.
Den sorgtyngde faderns stämma kväfdes nu återigen af tårar och snyftningar, och Bussy, som ju var van vid blodiga dramer, tyckte att han aldrig hade bevittnat ett sorgligare uppträde.
Jeanne var nära att falla i vanmakt. Hon stirrade på Bussy med ett uttryck af ytterlig fasa i sina ögon.
— En oerhörd skändlighet, eller hur grefve de Bussy? utbrast Saint-Luc. Ni kan omöjligt fortfara att tjäna en sådan herre! En ädling som ni kan ej förblifva vän med en kvinnoröfvare och mördare!
Baron de Méridor tycktes känna sig något tröstad af Saint-Lucs ord. Han afvaktade tydligen Bussys svar, för att därefter bilda sitt omdöme om honom. Under stora själskriser visar människan prof på mycken fysisk svaghet. Om ett barn blir bitet af en favorithund, bidrar det icke obetydligt att lindra dess smärta om hunden får stryk.
Men i stället för att besvara Saint-Lucs ord gick Bussy ett steg närmare baron de Méridor,
— Herr baron! sade han. Skulle ni vilja förunna mig ett enskildt samtal?
— Ack, gör det! bad Jeanne. Ni skall snart komma underfund med hur god och tjänstaktig han är.
— Som ni önskar! sade baronen, darrande af sinnesrörelse. Han tyckte sig läsa ett säreget betydelsefullt uttryck i den unge ädlingens ansikte.
Bussy vände sig nu till Saint-Luc och hans hustru och sade med en blick, full af ädel vänskap:
— Jag hoppas att ni tillåta det, mina vänner?
De båda unga makarna aflägsnade sig arm i arm. Deras egen lycka föreföll dem dubbelt stor inför den gamles gräsliga sorg.
Så snart dörren Var stängd efter dem, gick Bussy fram till baron Méridor och bugade sig djupt för honom.
— Herr baron! sade han. Ni har nyss i min närvaro anklagat den furste jag tjänar, och ni har gjort det på ett sätt, som nödgar mig att begära en närmare förklaring.
Den gamle mannen gjorde en häftig, afvärjande rörelse.
— För all del — missuppfatta icke mina ord, som ha uttalats med den djupaste vördnad och den största sympati! Det är med den inner-
