Den här sidan har korrekturlästs

— 249 —

— Mycket bra!

— Så snart jag hade flyttat in, tog jag plats vid ett fönster.

— Förträffligt!

— Ja, men det hade också sina olägenheter.

— Hvilka då?

“Hon skrek till och sprang sin väg.”

— Att jag också blef sedd, alltjämt sittande där och stirrande på samma plats. Innan två eller tre dagar skulle man ha tagit mig för en tjuf, en älskare eller en galning.

— Nå, men hvad gjorde du då?

— Jag förstod, att jag måste ta min tillflykt till starka medel och …

— Nå?

— Jag blef kär.

— Hvad för slag? utbrast Bussy, som omöjligt kunde förstå huru detta kunde tjäna hans intressen.

— Som jag hade den äran att säga, herr grefve, upprepade doktorn allvarsamt, jag blef kär, mycket kär, alldeles vanvettigt kär.

—I hvem?

— I Gertrude.

— Grefvinnan de Monsoreaus kammarjungfru?

— Herre Gud — ja visst! Jag är ju inte adelsman, herr grefve, och jag får inte förälska mig i de förnäma damerna — jag är bara en fattig kirurg, och jag får hålla mig till kammarjungfrurna.

— Stackars Rémy!

— Å, jag är inte så att beklaga, herr grefve! Gertrude är en rik-

Diana.16*