— 258 —
ningar — sade hon rodnande — ni har förstått mig, och nu — kan ni göra någonting för mig?
— Men hertigen! Hertigen! mumlade den gamle, som ständigt tyckte sig höra den kungliga onådens åskor mullra på afstånd.
— Jag hör inte till dem, som frukta för furstars vrede, förklarade grefve de Bussy, och jag tror, att vi i det fallet ej heller behöfva hysa någon oro. Om ni så vill, herr de Méridor, skall jag göra er så god vän med hertigen, att det blir han, som kommer att beskydda er mot grefve de Monsoreau. Tro mig, det är från honom faran hotar — en verklig, okänd fara, som smyger i det fördolda och kanske är omöjlig att undvika.
— Men om hertigen får veta, att Diana lefver, så är allt förloradt, suckade baronen.
— Nåväl! sade Bussy, jag ser, att ni, trots allt hvad jag har sagt, sätter mera tro till herr de Monsoreau än till mig. Vi skola således inte tala om saken vidare. Ni afslår mitt bistånd; ni afslår mitt erbjudande att skaffa er en mäktig hjälp; och ni kastar er i stället i armarna på den, som så illa har rättfärdigat ert förtroende till honom! Jag har således fyllt mitt värf och har ingenting vidare här att göra. Farväl, herr baron — farväl, madame! Vi se hvarandra aldrig mer.
— För Guds skull! utbrast Diana och grep häftigt den unge ädlingens hand. Har ni sett mig vackla i min tro på er ett enda ögonblick? Nej, nej! Och jag ber er på mina knän, att ni inte skall öfverge mig!
Bussy tryckte Dianas händer i sina. All hans vrede smälte bort så hastigt som snön smälter för vårsolens varma strålar.
— Jag åtar mig det heliga uppdrag, som ni nu har anförtrott åt mig, madame, sade han. Inom tre dagar skall jag åter låta höra af mig. Förr kan jag inte ha träffat hertigen, som för närvarande är på en pilgrimsfärd till Chartres med kungen.
Han tog ett steg närmare Diana och hviskade lidelsefullt:
— Vi äro nu bundsförvanter gent emot Monsoreau! Kom ihåg, att det inte är han, som har fört hit er far — och handla inte trolöst mot mig!
Han tryckte därefter baronens hand till afsked och skyndade bort.
