— 8 —
— Hvad är det han säger om Bussy? frågade kungen och rynkade ögonbrynen.
Saint-Luc var redan på återvägen och skulle just besvara kungens fråga, då trängseln delade sig och uppenbarade sex pager, klädda i guldtyg och prydda med halskedjor samt bärande sin herres vapenmärke i briljanter på bröstet. Efter dem följde en ung, vacker och stolt ädling med högburen panna och föraktfullt krökt öfverläpp. Han var klädd i en anspråkslös dräkt af svart sammet, som bjärt stack af mot pagernas dyrbara kostymer.
— Det är Bussy, ljöd det öfverallt, Bussy d'Amboise.
Alla vände sig emot den unge mannen, som förorsakade denna uppståndelse, och man drog sig åt sidan för att lämna rum för honom.
Maugiron, Schomberg och Quélus hade ställt sig bredvid kungen, som om de ville försvara honom.
— Seså, sade Maugiron med hänsyftning på Bussys oväntade ankomst, och hertigens, hans herres, fortfarande frånvaro, här ha vi nu drängen, men husbonden syns inte till.
— Tålamod bara, inföll Quélus. Allra först kommo ju drängens drängar. Kanske kommer drängens herre också till sist.
— Ser du, Saint-Luc, sade Schomberg, den yngste och en af de tappraste bland Henri III:s gunstlingar, herr de Bussy bevisar dig inte stor heder! Se bara på hans svarta jacka — Guds död, skall detta kallas bröllopskläder?
— Nej, det är en begrafningskostym, förklarade Quélus.
— Jag önskar, att han måtte bära den som en varsel för sin egen begrafning! mumlade Henri.
— Men i alla händelser är hertigen af Anjou inte med, sade Maugiron. Har du fallit i onåd på det hållet också, Saint-Luc?
Ordet också skar Saint-Luc häftigt i hjärtat.
— Hvarför skulle han komma i sällskap med Bussy? invände Quélus. När hans majestät gjorde herr de Bussy den äran att fråga, om han ville tjäna honom, svarade han ju, att han ville vara rätt och slätt sin egen herre och afstod från att tjäna allt hvad furstar hette.
Kungen rynkade ögonbrynen och bet i sina mustascher.
— Hvad du än må säga, så är han nu i alla fall hertigens man, efter hvad jag kan förstå, förklarade Maugiron.
— Således skulle hertigen af Anjou vara mäktigare än vår kung, inföll Quélus flegmatiskt.
Detta var väl det mest sårande man kunde yttra i kungens närvaro, eftersom han alltid helt broderligt hade afskytt hertigen af Anjou.
Han gaf icke ett enda ord till svar, men han bleknade märkbart.
— Seså, seså, mina herrar, stammade Saint-Luc darrande, var så goda och visa en smula hänsyn för mina öfriga gäster! Stör inte min bröllopsglädje!