— 9 —
Dessa ord gåfvo tydligen kungens tankar en annan riktning.
— Ja, sade han, låt oss inte störa glädjen på Saint-Luc's bröllopsdag, mina herrar!
Medan han uttalade dessa ord strök han sina mustascher med en betydelsefull blick, som icke undföll den stackars brudgummen.
— Nej, men hör bara! utbrast Schomberg. Bussy måtte ha blifvit vän och allierad med huset här!
— Huru så? frågade Maugiron.
— Saint-Luc försvarar honom ju! För tusan! I den här usla världen har man tillräckligt att göra med att försvara sig själf, tycker jag — och dessutom försvarar man väl endast släktingar, bundsförvanter och vänner.
— Mina herrar, sade Saint-Luc, herr de Bussy är hvarken min bundsförvant, min vän eller min släkting, men han är min gäst.
Kungen gaf honom en ursinnig blick.
— Och för öfrigt, — skyndade sig Saint-Luc att tillägga, förkrossad af kungens vredgade ögonkast, — försvarar jag honom ej på minsta sätt.
Bussy hade under tiden närmat sig ceremoniöst, företrädd af pagerna, och han stod just i begrepp att hälsa kung Henri III, då Chicot, som kände sig förfördelad af att man visade andra någon hedersbetygelse framför honom, utropade:
— Åhå! Hallå! . . Buss! Bussy d'Amboise — Louis de Clermont, grefve de Bussy — eftersom man nödvändigt måste upprepa alla dina namn, för att du skall kunna förstå att det är dig man talar till — ser du inte hvar den rätte Henri finns, kan du inte känna igen narrarnas kung? Den du nu är på väg till — det är ju Chicot, min hofnarr, han som gör så många galenskaper, att jag ibland är nära att förgås af skratt.
Bussy fortsatte sin väg och stod snart ansikte mot ansikte med Henri. Han ämnade just göra sin bugning, då kungen utbrast:
— Hör ni inte, att man ropar på er, herr de Bussy?
Och under en kör af skratt från sina gunstlingar vände han den unge krigaren ryggen.
Bussy blef eldröd af harm. Men han behärskade sig, låtsade ta kungens ord på allvar och vände sig till Chicot utan att visa, att han märkte de tre gunstlingarnas oförskämda skratt.
— Å, jag ber om förlåtelse, sire, sade han. Men det finns kungar, som ha så stor likhet med narrar, att ni får ursäkta, om jag tog er narr för en kung.
— Hm! sade Henri och vände sig om, hvad är det han säger?
— Ingenting, sire, sade Saint-Luc, som under hela denna afton tycktes ha fått medlarens roll på sin del, absolut ingenting.
— En haltlös ursäkt, mäster Bussy, sade Chicot, höjande sig på tåspetsarna, så som kungen brukade göra, då han ville imponera genom sitt majestät. Jag anser ert misstag oförlåtligt!
