— 271 —
Efter fem minuters förlopp öppnades porten och spejaren kom ut till häst.
Gorenflot närmade sig.
— Vill ni att jag skall läsa fem Pater noster och fem Ave för att edra planer skola lyckas, min herre …
Ryttaren vände sig mot Gorenflot.
— Å, det är ju Gorenflot! utropade han.
— Herr Chicot! stammade munken förbluffad.
— Hvart tusan skall du ta vägen, kamrat? frågade Chicot.
— Jag vet inte så noga. Och ni?
— Rakt fram.
— Huru långt?
— Tills jag stannar. Men hör på du — eftersom du inte kan ge rent besked för dig, så misstänker jag, att du har spionerat på mig!
— Å, Gud bevare mig! Men jag såg er — det är en helt annan sak.
— Hvad såg du då?
— Jag såg er ge akt på — på mulåsnorna, som gingo förbi.
— Du är galen!
— Bakom den där stenhögen. Och ni tittade riktigt noga ändå!
— Ja, ser du, Gorenflot, jag tänker bygga mig ett hus härute — stenhögen är min, och jag ville försäkra mig om att stenarna äro af riktigt god kvalitet,
— Jaså! sade munken, som icke trodde ett ord af Chicots förklaring.
— Men hvad har du härute att göra? frågade Chicot.
— Å, jag jag är jagad i landsflykt, sade munken med en tung suck.
— Hvad? utbrast Chicot.
— Jag är landsflyktig, säger jag er.
Gorenflot rätade på sig, draperade sig majestätiskt i sin kåpa och höjde på hufvudet med minen hos en man, som genom en stor katastrof har fått rättighet att anropa sina medmänniskors medlidande.
— Mina bröder ha utstött mig ur klostrets sköte, fortsatte han, jag är bannlyst — förvist …
— Prat! Hvarför det?
— Jag säger er, herr Chicot, sade munken med handen på hjärtat, ni må tro mig eller ej, men sannerligen jag det vet.
— Kanske de ha mött dig ute på språng i natt? sade Chicot.
— Ett elakt skämt, herr Chicot! Ni vet alltför väl hvad jag hade för mig i går kväll.
— Ja — från åtta till tio, medgaf Chicot, men inte från tio till tre.
