— 275 —
— Hur skall jag kunna veta det? stammade Gorenflot. Jag tror att jag blir galen — mitt hufvud är tungt som bly och magen är tom. Lämna mig inte här på landsvägen, herr Chicot.
— Du talade ju om, att du var stadd på resa?
— Ja visst! Priorn tillsade mig att ge mig af.
— Hvart då? frågade Chicot.
— Hvart jag ville, svarade munken.
— Och hvart ämnar du dig?
— Jag vet inte! Gorenflot lyfte sina händer mot höjden. För Guds barmhärtighets skull — låna mig ett par silfvermynt till hjälp på resan, herr Chicot!
— Jag skall göra någonting ännu bättre, förklarade Chicot.
— Och hvad skulle det vara?
— Jag är stadd på resa, jag också, och jag skall ta dig med mig.
Gorenflot betraktade Chicot med misstrogen uppsyn. Han kunde ej riktigt tro på ett sådant gunstbevis.
— Med det villkoret att du uppför dig mycket förståndigt och lydigt. Går du in på det?
— Om jag gör det! utbrast munken förtjust. Men ha vi tillräckligt med pengar för resan?
— Se hit! sade Chicot och drog fram en stor, välfylld börs.
Gorenflot gjorde ett högt skutt i luften.
— Hur mycket är det? frågade han ifrigt.
— Hundrafemtio dukater.
— Och hvart ska vi resa.
— Du får väl se, kamrat.
— När ska vi äta frukost?
— Nu genast.
— Men hvad skall jag rida på?
— Inte på min häst! Då skulle han bli krossad.
— Hur ska vi då bära oss åt?
— Det är mycket enkelt. Du har en mage som Silenus och är lika stor drinkare som han. För att likheten skall bli komplett, köper jag dig en åsna.
— Laga bara att hon har stark rygg, herr Chicot! Å, ni är min kung, min sol, min gud! Men hvar ska’ vi frukostera?
— Här, för tusan! Läs hvad som står öfver den där porten.
De hade just nu kommit till ett slags värdshus. Gorenflot följde Chicots fingervisning och läste, med den största förtjusning målad i sitt ansikte, den lofvande värdshusskylten.
— Gå genast till bords, broder Gorenflot, sade Chicot. För att inte förlora någon tid, skall jag under tiden gå och höra efter en åsna åt dig.
