— 277 —
Efter att ha ridit fyra mil i sträck, rastade de en stund. Munken sträckte ut sig i gräset i det vackra solskenet och somnade. Chicot gjorde sina beräkningar öfver vägens längd och den hastighet, hvarmed de färdades. Tio mil om dagen var egentligen det minsta han kunde begära af en munks och en åsnas förenade krafter. Men på det sättet skulle resan ta tolf dagar.
Chicot skakade på hufvudet.
Det går inte, mumlade han med en blick på munken, som sof vid dikeskanten så godt, som om han legat på mjukaste ejderdun, det går alls inte. Den där skälmen måste rida minst femton mil om dagen, om han skall följa med mig.
Broder Gorenflot var, som vi höra, förföljd af ett olyckligt öde. Chicot gaf honom en knuff för att väcka honom, och meddelade honom sedan resultatet af sina beräkningar.
Gorenflot öppnade ögonen.
— Ä’ vi i Melun nu? frågade han sömndrucken. Jag är hungrig!
— Inte än, kamrat, svarade. Chieot, och det är just därför jag väcker dig.
