— 280 —
börs i sin ficka, och att hans egen ficka var tom. Han tvingade därför åsnan att åter sätta sig i galopp.
— Jag rider ihjäl min stackars Panurge, det är alldeles säkert, jämrade munken. Han ville nu tilltala Chicots egennytta, då han ej förmådde röra honom på annat sätt. Jag rider säkert ihjäl Panurge.
— Gör det, svarade Chicot utan att sakta farten. Störtar hon, så få vi väl köpa en mulåsna.
Det såg ut som om åsnan hade förstått dessa hotande ord, ty hon lämnade plötsligt stora vägen och rusade ned på en gångstig invid strömmen, där Gorenflot aldrig skulle ha vågat gå till fots.
— Hjälp! Hjälp! skrek munken utom sig. Jag faller i strömmen!
— Gör ingenting! ropade Chicot till svar. Du kommer att flyta som en korkpåse.
— Å — jag dör, jag dör! pustade Gorenflot. Och allt detta bara för att jag är sömngångare!
Han höjde en förtviflad blick mot himmeln.
Plötsligt höll Chicot in sin häst på höjden af en kulle. Det skedde så hastigt, att hästen så när hade gått öfver med honom.
Gorenflot var mindre skicklig ryttare än Chicot; han kunde omöjligt hålla in sin åsna, utan fortsatte sin färd.
— Stanna, för tusan, stanna! skrek Chicot efter honom.
Men åsnan hade nu vant sig vid att galoppera, och när en åsna väl har fått något i sitt hufvud, är det svårt att ta det ur henne.
— Stanna, kreatur! skrek Chicot ursinnig. Eljest skall jag på min ära skicka en kula efter dig.
— Det var då själfva tusan till karl! mumlade Gorenflot. Han måste vara biten af något vilddjur.
Och då Chicots röst ljöd alltmera hotande och munken redan tyckte sig höra den utlofvade kulan hvina genom luften, verkställde han en manöver, som hans ställning gjorde lätt att utföra. Han gled ned från åsnans rygg.
— Seså! mumlade han, då han modigt dunsade i marken, krampaktigt fasthållande åsnans tygel med båda händerna. Panurge fortsatte några få steg, men stannade sedan.
Gorenflot såg sig nu om efter Chicot, för att i hans ansikte läsa den tillfredsställelse han nödvändigt måste känna öfver munkens skickligt utförda manöver.
Chicot hade dragit sig bakom en klippa och fortsatte därifrån sina hotande åtbörder och grimaser.
Nu begrep munken, att det måste vara någonting på färde. Han spejade rakt fram och såg på ungefär femhundra stegs afstånd tre män, som helt lugnt färdades framåt på sina mulåsnor.
Gorenflot igenkände vid första ögonkastet de resande, som samma
