— 11 —
bevis på god smak, om prinsar kläda sig som pojkslynglar, för att skilja sig från dem.
Han smålog nu i sin tur lika impertinent åt gunstlingarna i deras lysande dräkter, som de hade skrattat åt honom en stund förut.
Henri såg på sina gunstlingar, bleknade af ursinnig vrede, och de tycktes endast afvakta ett ord af sin herre, för att kasta sig öfver Bussy. Quélus, som var särskildt uppbragt på den unge adelsmannen, med hvilken han redan förut varit i strid, utan att det gällt kungens försvar, hade redan handen på svärdsfästet.
— Är det mig och de mina ni åsyftar? utbrast Chicot. Han svarade ju i kungens stad och ställe.
Och medan narren uttalade dessa ord, antog han en så öfverdrifvet majestätisk hållning, att halfva sällskapet brast i skratt. Den andra hälften skrattade icke, af lätt förklarlig orsak. Ty de, som skrattade, skrattade just åt de öfriga.
Emellertid hade tre af Bussys vänner, som antogo, att han skulle komma att behöfva dem, tagit plats i hans närhet. Det var Charles Balzac d'Entragues, känd under benämningen Antraguet — vidare François d'Audie, vicomte de Ribeirac, och Livarot.
När Saint-Luc såg dessa förebud till fientligheter, gissade han, att Bussy var skickad af hertigen för att tillställa något slags skandal. Och han kände sig oroligare än någonsin mellan de båda uppretade, mäktiga fiender, som hade valt hans hus till stridsplats.
Han skyndade fram till Quélus, som tycktes vara den mest uppretade, lade handen på den unge mannens vapenskida och sade:
— För himlens skull, behärska dig och låt oss se tiden an!
— För hin, behärska dig själf, om du kan! svarade Quélus häftigt. Den där slyngelns ord träffa dig såväl som mig! Den, som säger något om någon af oss, har sagt detsamma om oss alla, och den som förfördelar oss alla, han förfördelar kungen.
— Quélus, Quélus, sade Saint-Luc, kom ihåg, att hertigen af Anjou står bakom Bussy, så mycket farligare, därför att han är frånvarande. Jag hoppas, att du inte skymfar mig genom att tro, att jag är rädd för drängen, men husbonden fruktar jag.
— Guds död, hvad behöfver man frukta, då man lyder under kungen af Frankrike? utropade Quélus. Om vi utsätta oss för faror för hans skull, så skall han också försvara oss.
— Dig, ja, men mig! suckade Saint-Luc jämmerligt.
— Nå, hvad djäfvulen går du också och gifter dig för, när du vet, hur svartsjuk kungen är om sina vänner? — sade Quélus.
— Godt! tänkte Saint-Luc inom sig. Hvar och en måste tänka på sig själf, och eftersom jag vill lefva i lugn åtminstone under de första
