— 291 —
— Du förtjänar belöning, Gorenflot! Så sant jag lefver skall du inte få Xeres till kvällen!
— Jag har aldrig varit drucken af den sortens vin, sade Gorenflot, det skulle vara roligt att smaka hur det käns.
— Du skall veta det inom två timmar, det svär jag på! förklarade Chicot belåten, sedan han hade tagit rummet i besittning.
Så skickade han efter värden.
Läsaren tycker måhända, att berättaren af denna historia har en öfverdrifven svaghet för att låta personalen i sin berättelse tillbringa tiden på värdshus. Men därpå kan han svara, att det alldeles icke är hans fel, om de af olika skäl färdades somliga mot norr och andra mot söder. Och under sådana färder hade de ju ingen annan utväg än att ta in på värdshus när de skulle hvila eller förpläga sig.
Värden på Cygne de la Croix lät emellertid svara Chicot, att han måste vänta, emedan han för närvarande var upptagen af samtal med en resande, som hade kommit först och således hade företrädesrätt.
Chicot förstod att det måste vara mäster Nicolas.
— Hvad kunna de ha att säga hvarandra? undrade Chicot.
— Tror ni att de stå i något slags maskopi med hvarandra? frågade munken.
— Det kan du väl förstå, eftersom värden nedlåter sig att samtala med en som är klädd till lakej.
— Han har bytt om kläder nu, sade Gorenflot, jag har sett honom i helt svart dräkt.
— Du kan vara viss om att värden är invecklad i intrigen, sade Chicot.
— Vill ni, att jag skall försöka förmå hans hustru att bikta sig? frågade Gorenflot.
— Nej, jag vill hellre att du skall göra en tur ut i staden.
— Men vi ska’ väl supera? sade munken.
— Supén skall vara färdig när du kommer igen, broder Gorenflot. Se där har du ett silfvermynt att roa dig på.
Munken tog tacksamt emot myntet.
Han hade under resan mer än en gång företagit dylika små nattliga utflykter, hvilka utgjorde hans förtjusning. I Paris hade de varit förenade med ganska stor risk, men nu kände han sig fri som fågeln i luften och njöt däraf i fulla drag. Han tänkte redan tillbaka på klostret som på ett fängelse och gick nu gladeligt ut i staden med uppskörtad kåpa och slanten i fickan.
Han hade knappt hunnit utför trappan förrän Chicot tog fram ett verktyg och borrade ett hål i väggen till nästa rum i jämnhöjd med sina ögon.
Han kunde visserligen icke därigenom öfverskåda någon stor del
