— 292 —
af rummet, därtill var väggen för tjock, men när han lade örat tätt intill hålet, kunde han mycket tydligt höra rösterna därinne.
Slumpen hade emellertid fogat så, att de båda samtalande hade placerat sig så, att Chicot mycket väl kunde se värden i samtal med Nicolas David.
Chicot hade ej hört början af samtalet, men han hörde nu David skryta med sin stora tillgifvenhet för kungen och tala om ett uppdrag, som han hade fått af herr de Morvilliers,
Medan Nicolas talade, lyssnade väden visserligen aktningsfullt, men likväl, i som det tycktes, med stor likgiltighet, ty han svarade ej. Chicot tyckte sig till och med märka en viss ironi i hans ansikte hvarje gång David nämnde kungens namn.
— Undrar just om vår käre värd hör till Ligan? tänkte Chicot. Nå, det skall jag väl snart öfverlyga mig om.
Det sades emellertid ingenting af vikt i mäster Davids rum, och Chicot väntade ifrigt på att värden skulle komma in till honom.
Slutligen gick dörren upp.
Värden höll sin mössa i handen, men han hade fortfarande samma ironiska min som Chicot hade lagt märke till under hans samtal med advokaten.
— Var god och sitt, herr värd, sade Chicot. Innan vi träffa något bestämdt aftal om rummet, vill jag gärna att ni skall höra min historia.
Värden såg missnöjd ut och gjorde en afböjande åtbörd, då Chicot bjöd honom en stol.
— Som ni behagar, herr värd, sade Chicot.
Värdens min uttryckte, att det föll af sig själft, att han skulle göra som han behagade.
— Ni har sett mig i sällskap med en munk? frågade Chicot.
— Det har jag, sade värden.
— Och denne munk — men tyst därmed för Guds skull — är bannlyst.
