— 296 —
af fruktan för sin rojalistiske granne. Men denne företog absolut ingenting.
Nicolas David hade nämligen stämt möte med Pierre de Gondy på värdshusets Cygne de la Croix, och han vågade icke lämna sin tillfälliga uppehållsort af fruktan att hertigens af Guise budbärare i så fall skulle gå miste om att träffa honom. I värdens närvaro visade sig David likgiltig för allt, men så snart dörren var stängd efter Bernouillet, såg Chicot till sin förnöjelse genom sitt titthål, att Nicolas gaf luft åt en ursinnig vrede.
Redan dagen efter sin ankomst till värdshuset hade Nicolas David märkt, att värden icke var vänligt stämd mot honom, och sedan Bernouillet hade gått ut, knöt han handen efter honom och mumlade:
— Vänta bara du en fem, sex dagar till, så skall du få se på!
Chicot var nu säker på att Nicolas David, oaktadt Bernouillets tydliga påstötningar icke skulle lämna värdshuset, förrän han hade träffat den påflige legaten.
Sjunde dagen efter de resandes ankomst till värdshuset insjuknade Nicolas David. Värden envisades att han skulle bege sig därifrån innan han blefve sämre, men advokaten bad att få stanna till följande dag, då han måhända vore bättre. Men den dagen hade hans tillstånd förvärrats.
Värden meddelade Chicot detta förhållande.
— Tänk, om herr rojalisten skulle dö! sade han och gnuggade förnöjd sina händer.
— Tror ni det? sade Chicot.
— Han har en förskräcklig feber, käre vän, sade värden. Och ibland skakar han så han hoppar i sängen. Hungrig är han som en varg och är så vild, att han har hållit på att strypa mig och mina uppassare. Doktorerna förstå sig inte alls på hans sjukdom.
Chicot funderade en stund.
— Har ni sett honom? frågade han sedan.
— Visst har jag det! Jag sade ju, att han ville strypa mig!
— Hur såg han ut?
— Blek och nästan vild — skrek som en galning.
— Hvad skrek han då?
— Att man skulle beskydda kungen, därför att hans lif är i fara.
— Den uslingen!
— Den nidingen! Och så talar han oupphörligt om att han väntar på någon, som skall komma från Avignon, och att han måste träffa den mannen innan han dör.
— Ser man på! Jaså, han talar om Avignon?
— Oupphörligt. Vore det inte lustigt om han dog?
— Mycket lustigt, sade Chicot. Men jag skulle hellre vilja att mannen från Avignon kom hit förut.
