Den här sidan har korrekturlästs

— 297 —

— Hvarför det? Ju förr vi bli af med rojalisterna, desto bättre.

— Ja, men vi få väl inte önska att han skall förgås till både kropp och själ. Mannen från Avignon kommer säkert för att bikta honom.

— Mannen från Avignon är nog ingenting annat än feberfantasier, tänker jag.

— Hvem vet?

— Ni är sannerligen en god kristen, förklarade värden.

— Man skall ju löna ondt med godt, säger skriften.

Värden gick, intagen af den djupaste beundran.

Gorenflot stod emellertid fullkomligt utom allt detta och hade ingenting att beställa. Han fetmade synbart dag för dag, och efter en veckas förlopp hade han blifvit så kolossalt tjock, att trappan sviktade under hans steg, och han hade svårt att tränga sig upp genom den. En afton omtalade han med förskräckelse för Chicot, att han hade gjort den upptäckten att trappuppgången kröp ihop. För resten frågade han hvarken efter Nicolas David eller Ligan eller religionens beklagliga trångmål — hans enda omsorg var att variera sin matsedel och välja passande viner till de olika rätterna. Hvarje gång den förbluffade värden såg honom till bords, sade han inom sig:

— Tänk, att den där tjocka vintunnan kan vara en sådan vältalare!


XXXI.
HURULEDES MUNKEN BIKTADE ADVOKATEN OCH ADVOKATEN BIKTADE MUNKEN.


Slutligen tycktes den dag vara kommen, då värdshuset skulle bli befriadt från den sjuke gästen. Bernouillet kom storskrattande inrusande i Chicots rum, och det dröjde en god stund innan han kunde behärska sin munterhet så mycket, att han kunde berätta orsaken.

— Han dör! sade han slutligen. Ändtligen är det slut med honom!

— Och det skrattar ni åt så förskräckligt?

— Ja visst! Och åt ert ypperliga spratt sedan!

— Hvilket spratt?

— Å, ni kan gärna tillstå, att det är ni som har spelat honom det.

— Jag? Har jag spelat den sjuke ett spratt?

— Ja visst!

— Hvad är det då som har händt honom?

— Å, det vet ni nog! Han skrek ju jämt och ständigt efter den där mannen från Avignon.

— Nå? Har han kommit?

— Ja! Han har kommit.


Diana.19*