— 299 —
jag också skall spränga tio hästar för den sakens skull. Men advokater ä’ sluga räfvar, och jag misstänker att … Kan just undra hvar den lymmeln Gorenflot håller hus? tillade han, otåligt stampande i golfvet.
Nu kom värden tillbaka.
— Nå? sade Chicot.
— Han har rest, förklarade värden.
— Biktfadern?
— Han var inte mera biktfader han än jag.
— Och den sjuke?
— Han tycks ligga sanslös i sängen.
— Ni är alldeles säker på att han är kvar därinne?
— Han? Ja, han kommer nog inte därifrån, förrän han skall föras till kyrkogården.
— Godt! Skicka hit min bror så snart ni får syn på honom.
— Men om han är drucken?
— Skicka hit honom i alla fall. Jag vill tala med honom om någonting angeläget, sade Chicot.
Bernouillet skyndade ut. Han tycktes vara mycket tjänstaktig.
Det var nu Chicots tur att känna sig feberaktig. Han visste icke, om han skulle skynda efter Gondy eller tränga sig in till David. Om den sistnämnde verkligen var så illa däran som värden påstod, så var det antagligt, att han hade öfverlämnat sina depescher till herr de Gondy. Chicot rusade af och an i sitt rum som en vanvetting, slog sig oupp-
