— 297 —
hörligt för pannan och försökte förgäfves klara de miljoner tankar, som sjödo inom hans hjärna.
Ingenting alls hördes från rummet bredvid. Chicot kunde ej se mer än ett hörn af sängen med dess omhängen.
Plötsligt hördes sång i trappan. Chicot ryste till, det var Gorenflots stämma, som skrålade en af hans vanliga dryckesvisor. Chicot skyndade till dörren och öppnade den. Upp kom munken stödd af värden, som oupphörligt försökte tysta den drucknes skrål.
— Tyst, din fyllhund! utbrast Chicot.
— Fyllhund — för att man har druckit en smula! stammade Gorenflot.
— Kom in! sade Chicot. Och ni, Bernouillet, vet hvad ni har att göra.
— Jag vet! nickade värden hemlighetsfullt och sprang raskt utför trappan igen.
— Kom hit, säger jag dig, sade Chicot till munken och drog honom fram i rummet. Jag måste tala allvarsamt med dig, om det är möjligt.
— Ni pratar! sade Gorenflot. Jag är ju så allvarsam som en åsna vid sitt dricksvatten.
— Ja, nog synes det att du har druckit, sade Chicot och höjde på axlarna. Han drog munken fram till en stol och satte honom där till dennes stora förnöjelse. Därefter stängde han dörren och vände sedan om till Gorenflot med så allvarsam uppsyn, att munken förstod, att det gällde att höra på hvad hans reskamrat hade att säga.
— Nå hvad är det nu igen? frågade han med så jämmerlig ton som om han vore utsatt för den orättvisaste förföljelse i världen.
— Det är det, att du tänker alldeles för litet på dina plikter, sade Chicot strängt, du vältrar dig i vällefnad och dryckenskap, och under tiden får det gå hur som helst med religionen — gärna för dig!
— Säger ni det? stammade Gorenflot.
— Se bara huru du ser ut! fortfor Chicot. Din kåpa är söndersliten och du har fullt med blånader i ansiktet: Du har säkert varit i slagsmål!
— Jag? sade munken, allt mer och mer förvånad öfver dessa förebråelser, vid hvilka han ingalunda var van.
— Du är smutsig och ruskig på alla sätt, fortsatte Chicot. Det synes att du har uppehållit dig på sämre sortens krogar — du, en munk från klostret Sainte-Geneviève!
— Ja, det var illa gjordt, stammade munken gråtmildt.
— Du förtjänar verkligen himmelens vrede, förklarade Chicot. Och det säger jag dig, att om det här fortfar, så lämnar jag dig åt ditt öde.
— Gör det inte, vän Chicot! bad Gorenflot ångestfullt.
— Och det finns polis i Lyon också.
