— 304 —
Gorenflot skakade på hufvudet.
— Tror du det? frågade han.
— Jag är alldeles säker därom.
— Det är ingenting annat än satans list! Han vill inbilla dig det, för att du skall dö utan bikt och absolution.
— Då blir han lurad, förklarade den sjuke, ty jag har nyss biktat mig.
— För hvem?
— För en värdig prästman från Avignon.
Gorenflot skakade återigen på hufvudet.
— Tror ni inte att det var en präst?
— Nej!
— Men hur kan ni veta det?
— Därför att jag känner honom.
— Den som nyss var här hos mig?
— Ja, svarade Gorenflot med så bestämd ton, att advokaten började känna sig orolig. Och eftersom du inte är bättre och den där mannen inte var präst, så är det alldeles nödvändigt du biktar dig, min son.
— Jag begär inte bättre, förklarade advokaten med litet högre röst, men jag vill själf välja biktfar.
— Du har ingen tid på dig att skicka efter en annan, min son! Och eftersom jag nu är till hands, så …
— Skulle jag inte ha tid till det! utbrast den sjuke med en röst, som alltmera tilltog i styrka. Jag säger er ju, att jag känner mig bättre — jag är alldeles öfvertygad om att min sjukdom är häfd.
Gorenflot skakade på hufvudet för tredje gången.
— Jag har däremot inga förhoppningar alls i den vägen, min son! sade munken med flegmatiskt lugn. Du är dödsdömd af dina läkare och äfven af den himmelska försynen. Jag vet, att det är grymt att säga det, men vi skola ju alla, förr eller senare, vandra samma väg. Det är vår tröst att vi få uppstå igen i ett annat lif. Det sade till och med Pythagoras, min son — och han var bara en hedning. Bikta dig nu, min son!
— Men jag bedyrar, att jag redan känner mig starkare, och detta är förmodligen en verkan af er heliga närhet, min fader!
— Misstag, min son, misstag! förklarade Gorenflot. Det händer ofta att lifslågan flammar upp nyss innan den slocknar. Seså! tillade munken och satte sig invid sängen, bekänn nu dina intriger, dina komplotter och ränksmiderier för mig!
— Mina intriger, komplotter och ränksmiderier! upprepade Nicolas David, ryggande tillbaka inför denne märkvärdige munk, som han icke kände, men som tycktes känna honom så väl.
— Just så! sade Gorenflot och lutade sig lugnt närmare den sjuke
