— 309 —
— Skämtet är godt, förklarade han.
— Ja, svarade Chicot, nog förefaller det mig så åtminstone. Vet ni hvad som har fört mig in i detta rum, herr David?
Ni vill förmodligen hämta återstoden af de käpprapp, som jag blef er skyldig på hertigens af Mayenne vägnar den där gången då ni hoppade så kvickt ut genom fönstret.
— Nej, herr David! Den räkningen skall jag göra upp med herr de Mayenne en gång — var lugn för det! Hvad jag nu vill ha är en viss stamtafla, som Pierre de Gondy, utan att veta hvad han hade i sin vård, har fört till Avignon och sedan därifrån. Han har nyss lämnat dokumentet till er.
Nicolas David blef likblek.
— Hvilken stamtafla? frågade han.
— Herrarnas af Guise — ni vet ju, att de i rakt nedstigande led härstamma från Karl den store.
— Å — ni är således spion också, herr Chicot? Och jag som trodde att ni helt enkelt bara var narr!
— Min bäste herr David — i den här affären skall jag uppträda i båda dessa roller, om ni så vill. Spionen kan låta hänga er, och sedan skall narren skratta åt skådespelet!
— Låta hänga mig!
— Ja, helt säkert, herr David. Ty ni har inte anspråk på att mista hufvudet — detta dödsstraff tillämpas endast på adelsmän.
— Och hur ämnar ni gå till väga för att drifva det därhän?
— Å, det är mycket enkelt! Jag skall endast och allenast förtälja sanningen. Jag vill bara säga er, min bäste herr David, att jag i förra månaden bevistade den sammankomst, som hölls i Sainte-Genevièves klosterkyrka af herrarna af Guise och deras syster.
— Ni?
— Ja! Jag var gömd i biktstolen midt emot den där ni fanns. Man sitter fördömdt illa där, eller hur? I synnerhet när man, som jag, måste vänta tills alltsammans är slut, för att kunna gå därifrån. Och sammankomsten var ganska långvarig. Jag hörde således herr de Monsoreaus anförande, La Hurieres tal och äfven den där munken, hvars namn jag har glömt, men som tycktes vara ganska vältalig. Jag beviltnade hertigens af Anjou kröning, som var mindre uppbygglig än löjlig. Sedan uppfördes komedien med herrarnas af Guise stamtafla, reviderad, tillökad och korrigerad af en viss mäster Nicolas David. Ett synnerligt löjligt aktstycke, som likväl endast behöfde viseras af hans helighet påfven.
— Å, ni känner till stamtaflan? stammade David. Han bet sig i läppen af harm och hade tydligen svårt att behärska sin vrede.
— Ja, och jag anser den kolossalt sinnrikt hopkommen, i synner-
