— 317 —
till i stora skaror för att bevista den heliga ceremonien och böja sig under andaktsfull tystnad inför de undergörande relikerna.
Midt under den andlösa tystnaden tyckte sig Henri III höra ett ljud, som liknade ett kväfdt skratt, och han såg sig af gammal vana om efter Chicot, emedan han tog för afgjordt, att ingen annan kunde vara djärf nog att skratta i en så högtidlig stund.
Det var emellertid alls icke Chicot som hade skrattat åt de båda heliga lintygen, ty Chicot var ledsamt nog försvunnen. Kungen hade hvarken sett eller hört något af honom sedan resan till Fontainebleau. Henri hade tydligen misstagit sig, ingen hade skrattat. Däremot såg han en man i riddräkt tränga sig fram i kyrkan, nedstänkt af landsvägssmuts och upphettad efter en hastig ridt. När han fick se kungen, stannade han med vördnadsfull uppsyn och hållning i koret. Det var tydligen en af hofvets kavaljerer, ehuru hans dräkt icke utvisade det.
Henri var missnöjd öfver att ryttaren kom så sent, att han gjorde så mycket buller och totalt hade föraktat kungens befallning om botgöringsdräkt. Han gaf den nykomne en harmsen och förebrående blick.
Denne låtsade emellertid som om han icke märkte kungens missnöje. Han gick med knarrande steg fram till hertigens af Anjou sammetsklädda stol, där hertigen satt snarare fördjupad i tankar än i bön och utan att fästa den ringaste uppmärksamhet vid hvad som tilldrog sig omkring honom.
Först då den främmande befann sig i hans omedelbara närhet, vände han sig hastigt om och utbrast halfhögt:
— Bussy!
— Goddag, ers höghet! sade den unge ädlingen så lugnt, som om de hade skilts från hvarandra föregående dag och ingenting af vikt hade passerat sedan dess.
— Har du blifvit alldeles tokig, Bussy? frågade prinsen.
— Huru så, ers höghet?
— Eftersom du kommer hitstormande så här för att beskåda relikerna?
— Jag måste ofördröjligen tala med ers höghet.
— Hvarför har du inte kommit förr?
— Antagligen därför att det har varit omöjligt.
— Hvad har händt under de tre veckor du har varit borta?
— Det är just om det jag vill tala med ers höghet.
— Du kan väl vänta tills vi ha kommit ur kyrkan?
— Jag måste väl — ehuru det är ledsamt.
— Tyst! Det är strax slut. Sedan följas vi åt till min bostad.
Kungen hade just nu dragit det ena lintyget öfver sin botgöringssäck och drottningen följde exemplet med det andra.
Och nu föll Henri III på knä, och drottningen knäböjde vid hans
